Vad var jobbigast med era föräldrars separation?

Det jobbigaste med deras skilsmässa var att de snackade skit om varandra med mig, försökte få mig att ta deras parti, att de inte pratade med varandra och att den ena föräldern vägrade betala underhåll till den andra när jag valde att bo där på heltid.

Hade inte velat att dom fortsatt va tillsammans då de bråkade konstant när de bodde under samma tak vilket påverkade mig extremt mycket. Är glad att jag kunde välja att säga upp kontakten med den ena vilket inte hade varit möjligt om den bodde kvar.

Det dom hade kunna göra annorlunda för att göra det hela lättare för mig var att bete sig som vuxna människor och ta sitt förbannade ansvar som föräldrar.

Jag förövrigt enda barnet, var 12 år när dom skilde sig, är 22 nu. Jag har en ganska instabil relation till föräldern jag valde att bo hos och ingen kontakt alls med den andra.

Att de aldrig separerade utan valde att fortsätta leva i ett dåligt äktenskap där pappa pratade illa om mamma bakom hennes rygg och direkt till henne samt informerade mig om att jag var enda anledningen till att han fortsatte vara gift med min mamma (det var bara en ursäkt och inte hela sanningen så klart). De är bittra, sura och tvära mot varandra än idag ca 45 år senare.

Pappas skitsnack om mamma (som hade valt att lämna) och hans försök att förstöra för henne, vilket var fruktansvärt då jag och min bror (såklart) älskade båda villkorslöst.

Mamma kämpade på, pratade aldrig illa om pappa men man märkte hur det påverkade henne trots att hon alltid höll uppe gott humör. Hon valde att leva ensam länge bara för att fokusera på oss så vi hade det bra.

När pappa träffade ny blev han trevligare och då kunde mamma orka -gå vidare- och träffade en jätte fin man.

Idag har de en helt ok relation. Men det klart att sen jag själv fick barn så har också en besvikelse väckts mot pappa hur han kunde sätta sin egoism före vårt mående.

Har en bra relation med pappa men skällde faktiskt ut honom en gång i vuxen ålder då han vägrat erkänna sitt bristande beteende och åter lade hela skulden på mamma. Då brast det för mig och han fick veta hut. Sen dess har inga dåliga grodor om mamma sluppit ur hans mun.

Separation och skilsmässa funkar för barn så länge vuxna väljer att vara just vuxna och kämpa tillsammans för barnens bästa.

Jag insåg redan som 3-åring att mina föräldrar inte borde vara gifta. Hela min barndom genomsyrades av påklistrade falska leenden, utflykter ingen egentligen var intresserad av, stela högtider, bitvis iskall tystnad, parallella liv (pappa var sällan hemma ) och ibland rent förakt och gräl. De försökte skapa normalt familjeliv för min skull men det lyste igenom hela tiden att det inte fanns någon kärlek. Att mina föräldrar skrattade åt samma film på fredagen och käkade pizza ihop betydde inte att de älskade varandra fast de försökte ge sken av det. De råkade bara ha samma humor.

De borde ha skilt sig tidigare än de gjorde. Jag genomskådade deras skådespel i tidig ålder och blev bara mer och mer arg för att de ljög mig rakt upp i ansiktet och bedyrade att allt var bra när jag varje dag upplevde motsatsen. Jag var 12 år och skitförbannad när de väl skilde sig och min reaktion var att bli en pain in the ass.. Jag hade gärna sett ett jävla förbannat föräldraansvar flera år tidigare och en snabb skilsmässa. Mina föräldrar skyllde på varandra efter skilsmässan istället för att ta ansvar för hur det blev med mig. Jag började på internatskola vid 15 och flyttade hemifrån för gott. Det jag har med mig från min uppväxt är misstänksamhet mot andra människor, jag tror hela tiden att folk alltid har en dold agenda och är falska. Det har gjort att jag inte vågar lita på vad kärlek i ett förhållande menas.

Att inte kunna träffa pappa särskilt ofta. En handfull gånger per år blev det under barndomen, sedan varannan vecka under tonåren.

Det hade underlättat om mamma inte hade pratat skit om pappa och släktingarna på hans sida, det hade varit trevligt att slippa.

Med tanke på att pappa misshandlade mamma så hon hamnade på sjukhus med brutna revben och att han varit alkoholist hela sitt vuxna liv så hade jag verkligen inte velat att de stannat tillsammans. Inte heller om de sakerna inte funnits utan att de bara inte trivts ihop.

Det som är mest skadligt är att bo i ett hem där ena eller båda föräldrarna är olyckliga. Det finns gott om forskning på området som säger samma sak.

Att jag förlorade vardagen med min storebror. Han bodde hos pappa och jag hos mamma och vi tillbringade helgerna tillsammans hos alternerande föräldrar. Vi hade varit väldigt nära varandra och det blev aldrig samma igen efter det. Jag var 5 och han var 7 vid skilsmässan. Det kanske hade hänt ändå, men jag har alltid kopplat ihop det med separationen.

Annars det dåliga samvetet. Att sakna och längta efter den föräldern som inte var där. Att oroa sig för att den hade det bra och känna skuldkänslor för att man saknade den när den närvarande föräldern uppenbarligen gjorde så gott den kunde.

Alla högtider som skulle firas två gånger så att ingen missade något. Alldeles för mycket mat och en känsla av att inte räcka till när man blev trött och övermätt. Att gå från jullunch till julmiddag och försöka se tindrande och glad ut.

Och då var mina föräldrars skilsmässa en mycket bra skilsmässa. De bodde nära varandra, talade aldrig illa om varandra och var kärleksfulla och engagerade föräldrar.

Att den enas nya partner var alkolist och allmänt konstig

Mina föräldrar separerade när jag var cirka 1.5-2 år så jag minns ju självklart ingenting av den händelsen men av vad jag har fått höra så var det mycket bråk och de var oense om saker så det funkade inte. Alltså var det absolut bäst att de separerade. Jag vet hur båda mina föräldrar är och jag skulle aldrig, i min vildaste fantasi, kunna föreställa dem ihop. Jag kan bara förställa mig vilket kaos det måste ha varit. Har en storebror på min mammas sida (han är alltså min halvbror) och det var mycket med honom under den här perioden också.

Relationen mellan dem var inte bra när de separerade heller. De fortsatte vara bittra på varandra. Min pappa försökte ringa till min mamma för att kunna prata med henne om saker, om mig, men hon svarade sällan. Hon ville ej prata med honom. De båda talade skit om varandra (än idag gör de det, ibland) och försökte skylla saker på varandra.

Det som blev skadligt var att min pappa började bete sig illa mot mig och psykiskt misshandlad mig, ända upp till tonåren. Detta har satt djupa spår i mig och jag har svårt att förlåta honom. Min mamma visste om detta, i alla fall en del av det och hon visste hur han var - ändå gjorde hon ingenting. Är otroligt besviken på henne också. Hon var knappast rädd för honom, de hade ju separerat och oavsett om hon hade varit rädd, vad hade det spelat för roll? Man gör vad som helst för sitt barn.

Det har varit mycket bråk, skrik och gråt. Jag är glad att jag är vuxen nu, men min relation till min pappa kommer aldrig bli riktigt bra.

Att den skedde alldeles för sent och att det i slutändan var "mitt fel".

Det jobbigaste var nog hur dom betedde sig efteråt, på varsitt håll. Själva separationen var efterlängtad (av oss barn i alla fall efter många år av gräl och bråk), och uppdelning och flytt gick smidigt och dom höll god kontakt med varandra. 

Men plötsligt blev dom som två tonåringar som skulle leva livet, dom var borta mycket och prioriterade sina fritidsintressen, föreningsliv, party, vänner och dejtande, detta samtidigt som båda jobbade heltid. Dom hade varit ihop sen gymnasiet så det kändes som att dom skulle "ta igen" förlorad ung vuxen-tid.

Problemet var väl att jag och mina bröder var 11, 13 och 14 och själva på väg in i tonåren och nu i efterhand skulle jag säga att mina föräldrar var 100% frånvarande hela vår tonårstid fram tills att vi började flytta hemifrån. Vi fick klara oss själva mycket och ta mycket ansvar hemma, det var vi som lagade middag åt varandra, städade, höll reda på varandra osv. När mina föräldrar började ha förhållanden med andra kunde dom vara borta veckovis, bo hos den nya partnern, och bara lämna matpengar till oss.

Som vuxna har både jag och mina syskon reflekterat över att vi nog behövt mycket mycket mer emotionellt stöd och vuxna som såg oss. För mig var det som att senare tonårens vilsenhet hängde kvar även när jag var vuxen. Och att jag i egna relationer varit rädd för att bli övergiven. Jag har även reflekterat över hur egoistiska mina föräldrar var och att dom försummade oss barn på ett sätt som inte är okej. Jobbar idag som lärare och hade det framkommit att en högstadieelevs förälder/föräldrar drog iväg två veckor i stöten och lämnade matpengar till barnen så hade jag gjort en orosanmälan, och det hade mina lärarkollegor också gjort. 

Det enda positiva är väl att både jag och mina syskon blivit väldigt självständiga och ordentliga. 

Har inte jättebra relation med någon av mina föräldrar idag. Det är som att vi inte riktigt känner varandra.

Jag hade kanske önskat att de väntat några år, alternativt ordnat bättre hemma åt mig. Den dagen jag började högstadiet hade jag inga rena kläder tex.

Men det obehagligaste var nog att gå mellan dem som budbärare, de pratade inte med varandra men nog med mig... Sen fick jag gå till den andra föräldern med infon, och ta emot allt "skit" som hälsningen orsakade...

Min ena förälder stack iväg med sin nya och jag lämnades ensam i flera dagar. Min andra förälder sörjde, drack emellanåt och jag fick "leka psykolog" och höra allt... Detta har gjort mig melankolisk och ev påverkat mig att själv gilla spriten. Allt var kaos, ingen hade koll och jag bestämde mig som pre-teen att klara mig själv, utan föräldrar. Tyvärr var jag inte tillräckligt stark utan blev istället mobbad och fick en dålig självkänsla...

Att de inte alls talade med mig om skilsmässan, jag var trots allt tonåring då. Jag förstod att det var dålig och pappa bodde borta i perioder. Men att jag som 15-åring fick höra på omvägar att de var skilda, det har jag aldrig riktigt förlåtit! Jag förstår att det var av välmening, de ville skydda oss barn, med det var bara så fel.
Det positiva var att jag och mina syskon kom närmare varandra och vår mamma. Vi bodde heltid hos henne och efter skilsmässan gjorde vi mer saker tillsammans och hon hade mer tid för oss. Hon träffade ingen ny man förrän vi var vuxna. Det var skönt då men kanske vi begränsade henne och det känns mindre bra i efterhand.

Tja, att pappa var ett otroget rövhål med vidrig allmänmoral och osakliga raseriutbrott lite när som helst var ingen höjdare. Mamma och han var gifta och jag var önskad men han drog när jag var 5 år. Sen följde en kavalkad av hoppfulla tjejer när det var dags för umgänge med pappa, träffade hur många som helst under de första åren. 

Någon hade barn, någon hade papegoja, någon hade ett lustigt radhus i fyra våningar med ett rum på varje plan, två var frisörer, två hette Anita- herregud liksom...det var helt skruvat. Fanns det för tillfället ingen så dumpade han mig hos farmor så fick hon laga mat till oss båda.

Hade alltid ont i magen innan jag skulle dit och mardrömmar några veckor efter jag kom hem eftersom man alltid fick tassa på tå och visste att han skulle flippa ur någon gång. Jag har blivit utskälld i en timme över ett smörlock som låg på fel ställe men när jag av misstag hade sönder en ruta reagerade han inte alls. Man visste aldrig bara...

Senare bråkade han och min mer långvariga styvmor ofta så mycket med varann så jag fick åka hem tidigare på sommaren, den enda gången på året som jag skulle vara där typ 7-10 dagar.

När jag var tonåring och han började behandla mina halvsyskon illa ville jag bara att han skulle dö. Tog avstånd permament vid 25 för annars hade jag gjort något dumt till sist.

Mamma mådde mycket dåligt under skilsmässan men hon talade aldrig illa om honom. Det var liksom inte svårt för någon med över en treårings begåvning att se vilken person han var ändå. Men någon gång vartannat år kanske jag gjorde henne riktigt arg och då sa hon ibland: Nu är du precis som din far! Det var det absolut värsta jag kunde få höra av någon människa.

Enda lärdomen där är väl: Skaffa inte barn med arroganta idioter, de förstör ditt och barnens liv.

För mig var deras skilsmässa en julefröjd. De bråkade så mycket medan dem var gifta, men från den dagen de skilde sig då jag var 13 år vände allt.

Plötsligt blev de bästa vänner. Och de gjorde allt för oss barn. Firade alla högtider och födelsedagar tillsammans. Vi hade filmkvällar, middagar, utflykter osv. Liksom det man gör i en vanlig familj. Skillnaden var att mamma sov i min säng med mig istället för i pappas säng om hon stannade över natten.

Det dröjde tills jag blev 22 år innan mina föräldrar träffade nya partners, och min pappa flyttade 50 mil neröver. Jag min numer man, barn och bror flyttade efter. Mamma kommer ner till högtider och fortfarande, när jag snart blir 33 år, firar de ibland högtider tillsammans fast pappa är omgift.

Jag är tacksam för deras skilsmässa för de har lärt mig att även om jag och min man skiljer oss så, behöver vi vara föräldrar för våra barn och ge barnen oss båda i mellanåt. Lite som Bingo och Katrin liksom :)

Att anledningen var att min pappa gick bort.
Han var drygt 50, visserligen med långvarig men inte direkt livshotande sjukdom, för mig var det totalt oväntat.

Att de väntade så länge med att skilja sig; tills de hatade varandra. Det var jobbigt. De mådde bättre var för sig. Det var också jobbigt att en av dem pratade skit om den andra, i förhoppning att jag skulle tycka bättre om hen/"skitprataren". Givetvis blev det precis tvärtom. Skitprataren och jag har ingen kontakt alls idag.

Att min pappa valde att flytta till en stad en timmes bilresa bort så vi bara träffade honom typ varannan, var tredje helg och lite mer på loven.

Att min pappa bråkade med mamma om pengar och försökte få betala mindre (min mamma som hade två barn med kroniska sjukdomar varav min pappa inte var far till den yngsta, hade fått ett extra vårdbidrag som pappa ville ta del av trots att vi bara var där varannan helg).

Att min pappa berättade om att han tyckte det var orättvis med hur mycket han betalade för oss och dessutom hur dyrt det var att hämta och lämna oss (vi hade inte direkt bett honom att flytta en timme bort).

Att mamma alltid frågade ut oss om vår helg hos pappa och man såg hur nöjd hon blev när något inte varit bra (ja, jag genomskådade det). Men som mamma själv idag hade jag nog varit likadan... Kanske försökte dölja nöjdheten lite bättre.

Att pappa valde att inte fråga oss om något om vad som hände hos mamma så det kändes som att han inte intresserade sig alls för oss.

Att det är jobbigt när föräldern man inte är hos gör något roligt.

Men de är båda hyfsat vanliga människor som båda träffade helt ok partners som vi fick som bonusföräldrar. Skilsmässan berodde dock på min far som blev ihop med en på sitt jobb.

Vi fick dessutom dubbla födelsedagar och julaftnar etc. och dubbelt så många släktingar med alla bonussläktingar. Min bonusmamma fick inga egna barn så vi blev lite stand-in där.

Mest att jag tyckte det var så pinsamt. Det var 1980 och jag kände ingen som hade skilda föräldrar, det tog lång tid innan jag vågade berätta det ens för mina kompisar. Och förmodligen var det också därför jag vägrade flytta :) Så jag stannade kvar med min alkoholiserade pappa medan min mamma flyttade. Mamma blev väldigt förvånad, eftersom hon var helt säker på att jag skulle vilja bo med henne, vilket jag rimligtvis också borde ha gjort. Det höll väl något år tror jag, sen ville jag ändå bo med mamma, och så blev det mycket bättre.  

Att båda skaffade nya partners/familjer snabbt (inom ett år) och att de försökte övertyga mig om att deras nya partners barn nu skulle va mina "syskon". Herregud. Flyttade hemifrån för att slippa vara del av deras nya familjeliv. Var 15 år. Ser det fortfarande som att mamma har sin familj o pappa har sin.

Tack snälla för att ni delar med er.