Vad skulle du gjort annorlunda i föräldraskapet?

Jag hade gett mer verktyg och kunskap om sorg och andra svåra händelser i livet.

Jag ville skydda mina barn från allt som var jobbigt och ångestfyllt.... det ångrar jag djupt.... för när min äldsta sons pappa dog oväntat så hade min son INGA som helt verktyg hur han skulle hantera detta.... och det var mitt fel,

Jag hade önskat att jag visste något om särbegåvning + asperger (autism) när barnet var litet. Hen är idag vuxen och begreppet särbegåvning fanns inte ens när hen var liten.
Idag vet jag så otroligt mycket mer och hjäper andra barn i liknande sits. Så många som har det tufft med skolan eftersom vårt skolsystem inte kan hantera de här barnen speciellt bra. Det går sakta framåt men det finns så oerhört många ungar idag som förlorar flera år av sin skoltid för att skolan inte förmår stötta dem på rätt sätt. 

Så ja, hade önskat att jag hade kunnat hantera det här på ett bättre sätt när vi stod inför faktum när barnet gick i högstadiet och allt bara kraschade, men jag hade då inte all kunskap jag hade behövt (och inte barnets skola heller). 

Nu är mitt barn fortfarande litet (under året), men jag önskar att jag hade sökt hjälp för den traumatiska förlossningen tidigare. Känner att jag missade några månader i mitt barns liv pga flashbacks från förlossningen + att jag mådde så dåligt.

Att jag skulle ha väntat med barn, jag var 21 år och totalt aningslös och fullständigt naiv uppe i det blå. Jag fick ett prematurt barn med svår adhd så jag fick ju verkligen äta upp min naiva inställning... Det höll på att sluta i katastrof...

Att jag skulle ha varit bättre på att be om hjälp oavsett om det handlade om barnvakt, städning eller bara koka kaffe. Envishet blir man inte bättre förälder av..

Jag skulle nog aktivt försökt göra situationer lite mer komplicerade så att hon får öva på att improvisera och lösa problem. Problemet är att jag själv är så där superorganiserad och planerande, så vad vi än ska göra så har jag liksom tänkt ut både en plan A, en plan B, en plan C och en nödlösning  Så det händer liksom aldrig något oförutsett (eller det gör det ju, men det har jag redan en plan för...) och jag är rädd att mitt barn (som nu är tonåring) kommer bli jätteförvånad den dag hon ska ut i världen själv och upptäcker att det inte alltid blir som man tänkt sig. 

Jobbat

Mindre

Umgåtts

Mer

Jag önskar ibland att jag och min man inte hade lagt så orimligt stort fokus kring vårt barn när han var bebis och upp till 3-årsåldern. När han var bebis så var vi rädda att han skulle känna sig ensam, så han blev i stort sett aldrig ensam. Vi föräldrar gick om varandra i skift, i princip, och vi pratade, pratade och pratade med vår son, visade honom allt vi kunde och behandlade honom som om han var mycket äldre än vad han var. Han lärde sig att prata extremt tidigt och kunde bokstäver och siffror innan han var ett år gammal.

Han är 7 år gammal nu och vi är betydligt mer avslappnade som föräldrar sedan han var i 4-årsåldern, men det hela har satt sina spår. Han är otroligt närhetstörstande och han har aldrig riktigt passat in i kompisrelationer i förskolan eller i skolan. Han själv kan bli otroligt kränkt om lärare inte har full kunskap kring någon skitsak som han vet mer om än vad de vet. Han tycker att jämnåriga kamrater är "korkade" och försöker leka med äldre barn, men hamnar i konflikt med dessa eftersom han inte är mogen nog att förstå lekreglerna i deras lek. 

Vårt barn är utanför och kommer troligen alltid att vara det. Han känner sig själv udda och utanför. Han har kompisar men om han hamnar i konflikter så vill han "prata ner" sina kompisar, eftersom han har fastnat för ett citat av Strindberg som han inte kan släppa "I har ordet. Jag har ordet. Jag har ordet i min makt", som styr honom genom livet genom att han tror att han verbalt kan avväpna kompisar, men han går i förskoleklass och förskoleklasskompisar blir liksom inte kränkta över att han listar alla synonymer han kan om vad han tycker om dem. De slåss eller drar sig undan. 

Utöver detta så får vi föräldrar aldrig frihet att prata om någonting vuxet. Han lägger sig i nästan allt vi pratar om och vi är ju vana vid alla miljontals frågor, så vi förklarar mer än vad som är bra för honom. Om vi försöker glira på sanningen så märker han det direkt och han blir arg och frustrerad eftersom vi inte vill prata med honom om det hela. 

Dessutom så stör det honom otroligt mycket om någon av oss föräldrar är upptagna med något som inte rör honom och även om man vet att han förstår att han inte har med det att göra och man förklarar för honom grundligt kring varför vi måste fixa det här så är vi alltid hindrade att prata i telefon eller om viktiga saker. Han stör, dampar runt, eller sliter i våra ben och armar eller gråter. När det hela väl är över så blir han glad igen och förklarar för oss så att vi förstår att han förstod att det var viktigt, men att han kände sig sååååå ensaaaam.

Stora delar av det där är nog mer en effekt av att vara begåvad i det övre spannet. Annars hade ni aldrig kunnat lära ert barn så mycket i tidig ålder, vissa bara föds med snabbare processor än andra.

Jag lärde mig läsa själv när jag var 4 år och tyckte i stort sett alla andra barn var hopplösa när jag gick i skolan, förutom ett par i klassen som också var begåvade.

Min son tyckte också alla var konstiga/lite dumma som barn. Han räknade tal som 5 x 60 och 1245+ 563 i huvudet vid 5 år, att räkna tal i sängen innan sovdags var det roligaste han visste. Han löste enkla x-ekvationer vid 6 år och grät och vägrade göra läxorna i trean för att han blev helt förolämpad av skolans "bebismatte" (hans ord). Vi hade då förgäves försökt få den kommunala skolan att fatta att han behövde svårare uppgifter sedan förskoleklassen och jag kunde möjligen roa honom med att komplettera talserier och lösa problem från IQ-boken.

Ett skolbyte till skola med matteprofil hjälpte och även att han fick en vän som var extra duktig i matte. Jag har många gånger förklarat för honom att de där som han tycker är så ofokuserade och inte förstår inte kommer att vara så hela livet. En del av dem kommer att växa till sig och några kommer även att kunna tävla med honom om jobb och annat. Jag har sagt att man ska vara som mest stolt när man har arbetat och lagt energi på saker, inte när man bara fattar allt på tre sekunder.

En sak jag är nöjd med är att vi satte vår son i kampsportsträning tidigt så att han hade ett fysiskt självförtroende och god självkontroll i skolan. Som kille och ensambarn behöver man lära sig hantera fysiska barn och det gör man där. Han gick till brunt bälte och jag hade gärna sett att han fortsatt men sen var det inte intressant längre. Att uppmuntra udda intressen är också ett sätt, vår son tycker om anime och har redan gått flera kvällskurser i japanska, i högstadiet. Just nu är han 16, spelar onlineschack för ranking och skrattar åt matte- och fysik-proven på Natur för att de är så enkla. Det är fullt möjligt att han inte slår skallen i väggen förrän på universitetet och jag ser lite fram emot det för man behöver lära sig arbeta för resultat också och inte bara leva på medfödd förmåga.

Jag tror att ert barn kommer att lugna sig när han har en eller flera egna kompisar, då kommer han inte att hänga på er hela tiden. Uppmuntra det genom aktiviteter där han kan hitta andra som han själv- testa schackklubb, lovaktiviteter med robotprogrammering typ Arduino eller tekniklego, gör kemiexperiment som dessa

chem-www4.ad.umu.se:8081/Skolkemi/Experiment/experimentList.jsp

och se hur det utvecklar sig. Jag köpte mikroskop, molekylbyggarkit och körde lite kristalliseringsexperiment med sonen i lågstadiet och det var roligt tyckte han.

www.adlibris.com/se/produkt/4m-kidzlabs-crystal-science-47066911&article=P47066911

Skulle helt enkelt inte skaffat barn alls. Tyvärr hade jag en biologisk drift men det är inte rätt grej för mig. Jag skulle ha vågat avstå.