Funderar på att skaffa barn själv, hjälp!

Hur är studienivå, bostad samt lön relevant. Det är helt okej att ha barn som ensamstående fast man ej har toppjobb..

Har absolut inget toppjobb, men tänker att kanske folk skulle säga att jag skulle vänta om jag exempelvis studerade just nu, om jag var mellan arbeten, om jag arbeta deltid mm. Ville bara förklara min livssituation. Min mamma hade mig och min syster som ensamstående studerande när hon var yngre än mig så vet att det helt klart går bra även om man inte har ett "toppjobb". :) 

Har en kusin som skaffade själv när hon var ca 30. Hon hade aldrig haft pojkvän men ville väldigt gärna ha barn. Det gick superbra, inga nackdelar där. Hon får hjälp av sin pappa och bror när det behövs.

Jag tycker personligen att det är så svårt att ha barn att jag inte skulle rekommendera någon att skaffa det. Med eller utan partner.

Jag älskar mina barn så oerhört mycket, men jag känner mig otillräcklig, maktlös, ensam, sömnlös, borttappad... De är det dyrbaraste och finaste jag har, men det är så skört. Tanken på allt man kan förlora är överväldigande och utan dem hade livet inte varit så skrämmande.

Puff

Ingen erfarenhet själv, men du har ju allt ordnat, med jobb och bostad. 

Nu har du ju tid på dig, så fundera på det, det är ingen brådska, jag tror att du kommer att komma fram till rätt beslut till slut. Och att du har din familj med dig i detta är en stor fördel, speciellt om det inte finns en pappa med i bilden. Det är viktigt med bra nätverk när man har barn. 

Jag håller på med samma resa. Är i din ålder men har aldrig varit intresserad av en parrelation på det sättet så är i utredningsfasen av att skaffa barn på egen hand. Kommer gå den privata vägen på grund av de långa väntetiderna i min region. Är också stöttad hemifrån och har en mamma som i princip varit själv med mig och mina syskon även om pappa funnits mycket sporadiskt. Det är både spännande och superläskigt. Men brukar tänka att kvinnor fixat det på egen hand i alla tider och att man får försöka att inte ha så höga krav på tillvaron så löser det sig. 

Lycka till TS

Hej! 
Så spännande att det är fler som är på samma resa, kring att du skriver den "privata vägen" menar du en privat klinik eller insemination hemma med privat donator? Hur länge har du varit i tankarna kring att göra detta? Jag håller verkligen med att det är spännande och samtidigt läskigt, jag är 80% säker på att jag vill göra denna resa men har inte vågat påbörja det hela ännu. 

Jag kommer gå till en privat klinik här i Sverige, har gjort majoriteten av undersökningarna, psykologbesöket kvar. Supernöjd so far. Jag har nog alltid vetat att ska det bli barn så kommer jag vilja göra det själv haha. Men barnlängtan har kommit de sista 3åren. Nu har jag ett jobb som går relativt bra ihop med barn och en ok inkomst så jag tänkte passa på nu när jag ändå har åldern för mig, man kanske vill hinna med syskon också om allt går som det ska.

Preppat sista året med lite praktiska saker så som ett extra sparande för att dryga ut föräldraledigheten och så. Mycket funderingar kring ork, eventuella sjukdomar, hur man ska kompensera och räcka till. Men jag har fint stöd från min omgivning.

Tips är att om du vill gå via den offentliga vården att inte dra på att skicka in egen remiss. Tror bara det är Stockholm som har en ok tidshorisont för hur lång tid det kan ta. Vet att Göteborg har flera år och Skåne också. Om du fort fortfarande funderar så förlorar du inget på att skicka in och förbereda, så kan du ta slutgiltigt beslut sedan.