Borta ENORMT mycket men ingen bryr sig?

Jag tycker du ska vara glad över att ingen verkar bry sig så mkt om din frånvaro utan låter dig vara sjukskriven, vabba osv utan att stressa dig att komma tillbaka eller ge dig dåligt samvete. Jag förstår att det inte är så kul att känna att ingen bryr sig men du har ju rätt att vabba och va sjuk så de kan ju inte heller säga så mkt.

Din chef är också en människa, om du är borta väldigt mycket är det ju inte en sensationell grej utan chefen antar väll att du är borta av en av dina mkt återkommande anledningar. Den personen är inte en terapeut utan en person som ska se till att den dagliga verksamheten fungerar.

Var rädd om ditt jobb, tröttnar de på dig kan de göra sig av med dig och då står du där utan jobb. Det finns nämligen inte så mkt jobb såhär i coronatider...

Din chefs agerande har inte med omtanke att göra så du behöver inte fundera på den biten mer. Dessutom kanske hen inte ens visste om att du varit borta eftersom du är på lagret och din arbetsledare i sin tur kanske inte var så snabb att påpeka att du var borta. Att de tar det via mail är för att kunna bevisa konversationen ifall det visade sig att du faktiskt varit hemma olovligt, för i förlängningen kanske man måste avskeda en sådan person och då är det viktigt med dokumentation före. Sedan är det väl inte så att man utgår från att en person ligger död eller skadad i sitt hem om de inte dyker upp.

Det jag läser är att du mår dåligt och gjort det länge på olika sätt. Du vill bli räddad, och du har gett din aebetsfivare/ chef ansvaret för att rädda dig. Du har alltså flyttat förväntningar som du som barn haft på din mamma på din chef.

Vad händer om du testar att se det ur det här perspektivet?

Din arbetsgivare kommer inte att rädda dig. Det är ditt eget ansvar och det finns givetvis hjälp när du är redo.

Är du med i facket? Ta kontakt med dem för rådgivning i så fall. Om du vantrivs på jobbet behöver du söka nya jobb, men då behöver du ha mer närvaro på jobbet först.

Jag kan se vissa av era poänger. Men jag anser ändå att arbetsgivaren fullständigt skiter i mig. Jag tycker att en bra chef ska tamigfan bry sig om sina anställda. Man kan väl fan åtminstone fråga hur det står till nån gång på flera år?? Och nej min chef har inte ansvar över mitt mående men en chef har väl ändå ansvar över sin anställdas till viss del, om det iaf går ut över närvaron. Chefer babblar alltid om rehab o sånt men har inte fått någon hjäp via jobbet alls.

Jag hoppas kunna börja studera istället så jag slipper det stället. Jag hat haft chefer som verkligen brytt sig också men denna chef o detta jobb kunde inte bry sig mindre. Med så enormt mycket karensdagar jag har i år så borde någon reagerat. Men icke.

Jag vågar påstå att det är så här på de flesta arbetsplatser. Man har endast arbetet gemensamt och inget annat. Främst frågar du efter omtanke och det är oftast något som skapas kollegor emellan och rätt sällan mellan chef-anställd. Chefer gör som ledningen kräver. Punkt.

Idag har jag en chef som är så där som du vill ha, som har omtanke om alla sina anställda. I gengäld är hon på väg att bränna ut sig. Det är oändligt många krav de har att leva upp till, då är det inte det minsta konstigt att den där omtanken är det första som faller bort. Man gör sitt jobb och sen finns det inte mer tid eller ork för djupare engagemang.

Tycker att du ska aktivt jobba för att byta jobb så att du får den chef du vill ha. Var beredd på att de är ganska ovanliga så det är inte lätt att hitta dem.

Tror det kan ha och göra med att du varit sjukskriven för depression, och därför haft läkarkontakt. Om jobbet visste att du behövde det, och inte sökt vård på något sätt, så hade de kanske tagit upp det. 

Ja kanske är det så med chefer överlag. Tråkigt att det är så isåfall.

Det jag reagerat mest på är att det inte ens blivit så att chefen kallat till möte för att diskutera frånvaron. Oavsett hur mycket jag är borta typ. Det har eskalerat mer o mer och nu är jag borta flera gånger i månaden. Men inget händer. Inga möten. Inga varningar eller tillsägelser. Det är bara tyst. Jag har alltid trott att om man är borta för mycket så bryter helvetetloss lch chefen kallar till blixtmöte och det blir skäll och konfrontation typ.. Men inte ett pip på flera år. Känns så märkligt. Nu är det bara denna veckan och en halv till sen är jag pappaledig ett halvår. Och nrj jag gick inte till jobbet idag heller... Det känns som sagt som att det varken gör till eller från om jag är där eller inte liksom. Känner mig obetydlig. Min insats kan typ kvitta. Kör truck så är en av många liksom men ändå. Känner mig som en drönare bland många andra typ. Som det inte spelar nån roll om han finns eller inte.

Ja nytt jobb eller utbildning måste jag ha.. Annars går jag under ännu mer. Och då blir det riktigt illa är jag rädd..