Är du en samlare eller slängare

Jag är en samlare och min man är en slängare :) Men han låter mig ha mina saker utan att gnälla. Jag försöker få honom att tänka lite mer mot "hållbar utveckling".

Sparar det mesta, men har ordning på allt. Ingen röra ute i nåt rum, lite som behöver tas tag i i förrådet. Bara brist på ork och tid just nu pga småbarn och värk som gjort att allt inte är helt perfekt, men jag jobbar på det. Jag är väldigt nostalgisk av mig och har själv allt kvar från min barndom och det betyder jättemycket för mig. Mina barn har åkt i mina gamla vagnar och sitter i min gamla barnstol.  Vi bor dock stort och har flera andra hus och byggnader så plats finns i överflöd för allt. Det som jag inte vill ha kvar skänker vi på loppis. Felfria saker och kläder slängs absolut inte.

Sorgligt nog en samlare... Har alldeles för mycket "braha". Två uthus fyllda med verktyg och skruvar, böcker, gamla lampor osv...

Bådadera.

Jag är en slängare och min man är en sparare, men inte alls lika illa som hans föräldrar som trippar på gränsen till hoarders, fast ganska organiserade sådana.

Sedan beror det även lite på hur man bor. Lever man väldigt litet (som jag har gjort under många formativa år) så lär man sig att sortera ut och vad som är nödvändigt och vad som inte är det. Samtidigt så finns det en kostnad med det. Att spara, ta hand om och förvara är ekonomiskt. Om man inte är superrik och kan köpa nytt varje gång man vill göra något eller utöva någon hobby så är det rätt bra att kunna spara på de sakerna.

Med det sagt så kompromissar vi här hemma. Maken får samla på sig så mycket han vill, så länge sakerna har en dedikerad plats - mitt på golvet i allrummet gälls inte. Annars får han göra sig av med något så att nyförvärv får plats. Allt som faktiskt faller sönder eller inte längre går att använda (tänk tillbehör till gammal elektronik vi inte längre har) får jag slänga ut. Bäst före-datum gäller - jag får slänga saker som inte längre är tjänliga (i köket då). Det är ok att behålla vissa av barnens kläder och leksaker av sentimentala skäl, men det som är trasigt, fläckigt eller med säkerhet inte kommer att användas igen (urvuxna, slitna cykelhjälmar senast) får leta sig vidare. Sedan får jag acceptera att vissa saker har ett stort sentimentalt värde, fast jag personligen inte kan se det. Det är inga problem så länge mannen förvarar det på ett hyfsat städat sätt.

Jag har dock problem med saker som sparas för sparandets skull. Mannen har tex en låda med leksaker från sin barndom. Inget som har något monetärt värde alls, men våra barn fick inte leka med dessa skatter utan de skulle ligga kvar i sin låda. Varför liksom? Vem kommer någonsin att uppskatta eller leka med dessa leksaker igen? Det är ju inte så att mannen själv leker med dem.