Hjälp oss i vårt föräldrarskap

Vi behöver hjälp med att hantera vårt barns alla känslor. Hon är 2,5 år gammal och har alltid haft en enormt stark vilja. Våra släktingar har vid flera tillfällen skämtat om att de är rädda för henne då man aldrig vet när ett utbrott kommer osv... Hon är även den roligaste och smartaste lilla barnet jag någonsin mött. Hon pratar oerhört bra för sin ålder.

Med storebror hade vi vanliga "trotsbeteenden", men med lillasyster upplever vi något annat. Vi är så oroliga för att det är ett tecken på att hon inte mår bra och jag gråter nästan varje kväll när barnen sover för jag är så orolig för hennes skull...

Exempel på saker som oroar oss:

Vi kan leka oavbrutet en lång stund och har det bra, och helt plötsligt går hon och slänger ner allt på fönsterbrädan. Vi säger givetvis till henne men hon fortsätter tills vi fysiskt tar bort henne från platsen.

Vi kan kramas och plötsligt börjar hon sparka på en. Hon slutar inte förrens vi tar bort henne från oss och går därifrån.

Hon kan från ingenstans spotta ut vattnet ur munnen och sedan hälla resten av vattnet över sig själv när vi äter middag. Eller börja kasta mat. Detta trots att hon är hungrig och detvär hennes favoritmat.

Hon gör saker som hon vet att hon inte får, tex som att försöka välta tvn, kasta prydnadssaker, riva ner tavlor osv.

Hon lyssnar aldrig på oss. Verkligen aldrig! Allt är en kamp och det uppstår bråk nästan hela tiden. Vi är så oerhört ledsna och jag börjar känna mig uppgiven och avskyr känslan av att vara arg på mitt barn hela tiden.

Vad vi gör i dessa situationer:

Vi säger till henne att man inte får kasta saker/sparkas osv. Vi brukar få flytta henne fysiskt från platsen hon är på annars slutar hon aldrig (vi har testat att bara prata med henne men det funkar inte). När hon kastar mat eller häller ut vatten/mjölk så säger vi att det är tack för maten och går och tvättar henne. Hon brukar antingen bli nöjd över det eller så blir hon arg.

Vi leker mycket med henne och försöker ge henne så mycket tid, kärlek och uppmärksamhet som vi kan.

Vi bråkar i övrigt inte mycket i vår familj. Jag och min man har det bra, skrattar mycket tillsammans och älskar varandra. Lillasyster och storebror bråkar inte så mycket med varandra heller och vi har bara "normala" konflikter med storebror.

Det är inte bara mot oss som hon beter sig såhär, det är även mot hennes farmor, mormor och moster - helt enkelt de hon känner sig trygga med. På förskolan känner de inte igen detta beteende!

Vi ska ta hjälp från bvc och kanske få prata med någon? Jag vet inte vad bvc kan erbjuda för hjälp, men jag tänker att det är en början i alla fall.

Med detta inlägg önskar jag stöttning och att ta del av andras erfarenheter! Det kanske finns någon som har något supertips eller bara tips på hur vi kan tänka tex.