• Anonym (Ensam)

    Hur tacklar jag dessa tankar/känslor?

    Vi separerade för över ett år sen.

    Då ingen av oss haft någon ny så har samarbetet kring barnen fungerar jättebra.

    Jag har inget kvar här förutom mitt ex och mina barn. Kompisar tog hans parti i separationen.

    Träffar jag någon vuxen så är det mitt ex.

    Jag har fått min sociala tillvaro fylld av att han har ibland bara hälsat på eller hjälpt mig handla.

    Han har oxkså känt sig ensam från sin kompisar pga corona så han har hört av sig till mig o umgåtts med mig bara för att inten annan kan. Så på vis har jag inte tänkt på hur ensam jag är. Visst har jah vetat det är för hans egoistiska skäl men bättre än inget. Har ju som alltid haft någon o praya med.

    Men nu har han börjat träffa en tjej och min telefon är tyst, han hälsar inte på barnen på sin fria tid eller hjälper mig.

    Jag känner mig så fruktansvärt ensam och ledsen.

    Jag får ångest när jag vet hon umgås med honom, ångest hon ska snart få lära känna barnen och då behövs inte min hjälp någon mer.

    Jag mår inte bra av den här ensamheten.

    Jag har börjat fundera på att flytta tilö min släkt men det innebär mina barn blir kvar för avståndet är för långt.

    Hur mycket ska man offra sitt mående? Just nu hatat jag mitt liv. I den här takten känns det som att jag kommer inte vela fortsätta leva. Inget jobb, ingen social tillvaro med vuxna och bara barnen. Hur har ni andra gjort?

  • Svar på tråden Hur tacklar jag dessa tankar/känslor?
  • Drottningen1970

    Låter förfärligt att vara så ensam och helt beroende av sitt ex. Enda lösningen är ju att du bygger på ditt eget sociala nätverk, skaffar jobb eller börjar plugga. Snart är det lättare när Corona är förbi.

    Det som jag vet med bestämdhet är dock att man offrar inte sina barn för sin egen lycka. Man flyttar INTE ifrån sina barn. Under några omständigheter.

  • Anonym (A)
    Drottningen1970 skrev 2020-12-25 15:39:01 följande:
    Låter förfärligt att vara så ensam och helt beroende av sitt ex. Enda lösningen är ju att du bygger på ditt eget sociala nätverk, skaffar jobb eller börjar plugga. Snart är det lättare när Corona är förbi.

    Det som jag vet med bestämdhet är dock att man offrar inte sina barn för sin egen lycka. Man flyttar INTE ifrån sina barn. Under några omständigheter.
    Håller med
  • Anonym (Emma)

    Låter tufft. Alltid jobbig när den andra går vidare även om ni separerade för ett år sedan.

    Det du kan göra är att ta tag i din ensamhet och i ditt liv. Undrar med varför du inte har ett jobb. Sjukskriven? Arbetslös?

    Jag är lite tveksam till att du skulle må bättre av att flytta. Risken finns att du istället börjar brottas med ett dåligt samvete gentemot dina barn. Hur gamla är dem?

    Min föräldrar skilde sig när jag var 11. Några år senare hittade min mamma en ny som bodde 1,5 timmar bort. Dem körde distans fram till att jag tagit studenten och sen flyttade min mamma upp. Jag flyttade också till henne ett tag, knappt ett år.

    Jag tyckte att min mamma gjorde rätt val med att vänta med att flytta ihop. Jag och min bror fick då behålla så mycket som möjligt kvar av livet innan skilsmässan. Vi bodde hos henne den mesta tiden och jag hade inte velat bo med min pappa på heltid. Mest för att han hade flyttat ut på landet och under högstadiet var vänner mycket viktiga för mig och min bror. Vi var vana att bo i stan och ha nära till vänner, inte behöva pendla hela tiden.

    Har du inte själv tänkt börja dejta?

  • Anonym (Ensam)

    Jag söker jobb och studier men får inget pga Corona.

    Jag har försökt träffa en ny men när man har barn så är inte intresset så stort.

    Jag har försökt skapa social samvaro men folk säger man ska ses o det blir inte av o nu med Corona så cill ingen ses heller.

    Har kämpat p kämpar över ett år o vet inte hur länge jag orkar, gick bra tills t.o.m exet försvann.

    Gråter mig till sömns varje kväll.

  • Anonym (Emma)
    Anonym (Ensam) skrev 2020-12-25 19:41:28 följande:

    Jag söker jobb och studier men får inget pga Corona.

    Jag har försökt träffa en ny men när man har barn så är inte intresset så stort.

    Jag har försökt skapa social samvaro men folk säger man ska ses o det blir inte av o nu med Corona så cill ingen ses heller.

    Har kämpat p kämpar över ett år o vet inte hur länge jag orkar, gick bra tills t.o.m exet försvann.

    Gråter mig till sömns varje kväll.


    Ja detta år har ju inte gett dem bästa förutsättningarna. Jag vet att det är tufft att kämpa och kämpaem bara mötas av motgångar, men ge inte upp.

    Att dejta är krångligt och det viktigaste jag har lärt mig är att alla är inte rätt för en. Dem som inte är intresserade pga att du har barn, se på dem positivt istället. Genom av att dem själva väljer att vika av lämnar dem plats åt den som är rätt för dig. Att ha hundra uppvaktar gör inte saken enklare om bara en av dem är rätt för dig. Risken är att du lägger energi och tid på fel person. Men har du tio män som är intresserade Ja då är det lättare att se den "rätta".

    Dit du vill flytta, har du någon du kan bo hos ett tag? Tänker att det kan vara en god idé att åka iväg en tid. Känna av och tänka. Situationen med jobb och relationer kommer ju inte att förändras för att du flyttar. Corona håller i sig än och även om du har vänner där så kanske dem inte vill ses. Män kommer att fortfarande välja bort dig pga barnen och andra anledningar. En flytt innebär just nu bara miljöbyte och det kan du få om du åker iväg några veckor.
Svar på tråden Hur tacklar jag dessa tankar/känslor?