Hur tacklar jag dessa tankar/känslor?
Vi separerade för över ett år sen.
Då ingen av oss haft någon ny så har samarbetet kring barnen fungerar jättebra.
Jag har inget kvar här förutom mitt ex och mina barn. Kompisar tog hans parti i separationen.
Träffar jag någon vuxen så är det mitt ex.
Jag har fått min sociala tillvaro fylld av att han har ibland bara hälsat på eller hjälpt mig handla.
Han har oxkså känt sig ensam från sin kompisar pga corona så han har hört av sig till mig o umgåtts med mig bara för att inten annan kan. Så på vis har jag inte tänkt på hur ensam jag är. Visst har jah vetat det är för hans egoistiska skäl men bättre än inget. Har ju som alltid haft någon o praya med.
Men nu har han börjat träffa en tjej och min telefon är tyst, han hälsar inte på barnen på sin fria tid eller hjälper mig.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam och ledsen.
Jag får ångest när jag vet hon umgås med honom, ångest hon ska snart få lära känna barnen och då behövs inte min hjälp någon mer.
Jag mår inte bra av den här ensamheten.
Jag har börjat fundera på att flytta tilö min släkt men det innebär mina barn blir kvar för avståndet är för långt.
Hur mycket ska man offra sitt mående? Just nu hatat jag mitt liv. I den här takten känns det som att jag kommer inte vela fortsätta leva. Inget jobb, ingen social tillvaro med vuxna och bara barnen. Hur har ni andra gjort?