Jobbigt år. Två hjärtesorger och ifrågasätter allt.

Hej!
Känner bara att jag måste få skriva av mig. Jag och mitt ex sedan 4 år tillbaka. Vi blev ihop när jag var 18. Gjorde slut. Vi älskade varandra men kärleken, attraktionen fanns inte kvar. Vi växte isär och vi var två helt olika personer. Mådde fruktansvärt i somras när vi hade gjort slut.

Jag var ute och festade och träffade en kille mitt i allt. Var med honom 24/7 i 4 månader. Men han vart svartsjuk, kontrollerande och bråkade ofta med mig om små saker. Jag kände mig så himla svag i mig själv att jag inte kunde sätta en gräns. Allt blev värre, det var bråk och sedan MASSA kärlek. Jag blev så kär och kände skuld över att jag fortfarande sörjde mitt ex. Hela tiden tänkte jag "vilken jävla sits jag satt mig i. Jag är inte redo för det här". Allt skulle komma ut enligt honom. Alla jag någonsin träffat, vad jag gjort osv. Ett sjukligt kontrollbehov och han skambelagde mig för det. Mådde verkligen skit.

Sen en dag så berättade jag att två veckor efter vår första dejt hade jag kysst en kille på en fest men att det inte betydde något och att jag inte hade berättat för att det var så onödigt och jag var inte alls inne på att vi skulle bli något. Var inte i ett sånt headspace i somras med tanke på att jag sörjde och försökte döva min smärta i alkohol och bekräftelse av andra killar. Han vart då RABIAT. Läskigt arg och krossade min telefon, kastade ut mina saker genom fönstret, kallade mig hora och fruktansvärda saker. Förstår verkligen inte hur jag kunde acceptera det här! Blir så ledsen. 

Det slutade med att vi hade lite kontakt men att han visade sitt rätta jag och jag avslutade allt och blockerade honom. Fick stöd av familj och vänner. 

Nu sitter jag här, när dammet har lagt sig och mår väldigt dåligt. Känner mig svår att älska. Ifrågasätter vad ens kärlek är. Jag har inte släppt mitt ex sedan fyra år tillbaka. Jag saknar honom. Han var fin och trygg och behandlade mig alltid bra. Jag är ledsen över hur allt har blivit. Jag är så djupt ledsen över mitt ex. Hur vi kunde älska varandra så mycket men att det inte funkade mellan oss. 

Vi träffades idag och pratade. Jag känner ingen attraktion eller att jag vill vara i en relation med honom. Men jag saknar honom. Jag vet inte vad det är jag saknar. Jag tror det är tryggheten. Jag vill bara bli omfamnad och känna mig hållen. Jag känner mig så liten om tom när jag inte har någon. Allt har varit så intensivt och jobbigt. Jag vill bara må bra i mig själv. Jag vill bara kunna känna att jag inte behöver en man för att känna mig trygg.  Jag vill känna mig hel.

Jag har så mycket frågor. Vad är kärlek ens? Vet någon.. den har många ansikten men jag syftar mest på relationskärlek. Vad är äkta? Eller är den andra människan bara ett bollplank för projektion? Kommer man någonsin kunna må bra igen efter en så stor förlust? Tanken på att träffa någon kille nån gång i framtiden känns obefintlig.