Vasektomi - så här känns det!! :-)

Hej alla män som överväger Vasektomi eller som alldeles precis gjort det!! 

Tänkte bara skriva om det som det inte skrivs så mycket om, dvs hur det egentligen känns att genomföra en Vasektomi.

Det finns ju massor att läsa om själva ingreppet och det finns massor med dubbelcheckar om att vara säker på att man inte vill ha barn och allt det där. 

Men själva smärtan beskrivs enbart som en pungspark. Men jag tycker det är lite "fattigt" beskrivet. Det gör ont - men det går över - jag lovar. Men här kommer alltså inlägget jag själv skulle behövt läst, inlägget om smärtan och hur den kan påverka dina tankar...

1. Förberedde mig enligt konstens alla regler inför själva ingreppet. Nervös så klart stegade man in i operationssalen. 30 minuter sena var de dessutom. Två snälla sköterskor och en läkare. Själva ingreppet var en baggis. Men allt känns ju lite märkligt av förklarliga anledningar. Lokalbedövningen, tre stick, kändes knappt, även om jag var rädd för att det skulle göra ont. Bedövningen satte in på bara någon minut och sen kändes ingenting. Visst kändes det att de rotade runt där nere, men ingen smärta alls. Det hela var över på 30 minuter, ett glas saft och sen färd hem igen. En baggis.

2. I bilen hem känns ingenting. Känns bara avdomnat. Men lite rädd är man för smärtan som komma skall. Jag blev tillsagd att käka Alvedon, vilket jag gjorde.

3. Att gå och pissa känns inte konstigt alls. Då passar man ju på kolla in lite vad som "hänt" också. Allt ser fint ut, två pyttesmå stygn (sitter mitt på pungen under snorren) och ingen sårbildning att tala om. Men hela pungen är svullen (inte så konstigt med tanke på att det rotats runt) och snorren ser ut som efter ett isvaksbad (pytte pytte liten). Jaja, det går väl över tänker jag...

4. Lokalbedövningen släpper långsamt och sakta känner man smärtan komma krypande. Lite dunkade, men inte så farligt. Inte farligt alls faktiskt. Var det inte värre än så här tänker jag och slutar käka Alvedon morgonen efter.

5. Dag 2. Visst gör det ont, men det skulle det ju göra tänker jag. Istället går jag en liten promenad. Inte skönt, varje steg innebär ju att kulorna får sig en liten kyss av benen. Men det funkar och jag känner mig lite som en viking där på min promenad när jag tar smärtan utan Alvedonen.

6. Dag 3-5. Det fortsätter göra ont. Pungen är svullen och varm och dunkar lite grand. Efter att ha sovit på natten blir det lite bättre på morgonen. På kvällen är det inget roligt. Pungen fortsätter vara stor och snorren liten (pytteliten och nästan inkrupen i pungen där den gömmer sig). Dag 3 kom första morgonståndet tillbaka. Vilken fröjd. Jag hade varit för upptagen av smärtan för att ens hinna bli rädd för något annat. Alla vet att Vasektomin inte påverkar ståndet, men det kändes ändå gott att få det bekräftat. 

7. Dag 5 på kvällen. Satan i gatan att det inte slutar göra ont. Eller det gör kanske inte så himla ont men det känns helt avdomnat. Snorren känns stendöd. Tacka gudarna för morgonståndet annars hade jag trott att jag skadat mackapären för alltid. Vad gör jag nu? Nu börjar tankarna komma. Tänk om jag ändå förstört någonting. Jag måste testa att grejerna funkar. Provar fantisera lite. Det händer absolut ingenting. Provar titta på något. Skönt, då vaknade det lite liv ändå. Bestämmer mig för att testa att sprutmekanismen funkar. Egentligen skall man vänta lite längre säger de. Och det gör fan ont. Men jag är ju orolig att jag pajjat någonting, måste få veta att det funkar. Jag lovar er att det var den oskönaste runken någonsin, men det gick ändå. Skönt, då vet jag att det funkar. Men ont gör det. Och pulsar gör det. Och snorren kröp tillbaka in i sitt lilla håll så snabbt han bara kunde. Hjälp, så snabbt brukar han inte vika ner sig...

8. Dag 6 på kvällen. Nu är det inte roligt mina vänner. Det pulsar och gör ont. Testiklarna är varma och svullna. Bitestiklarna känns ännu värre. Och vad jag tror är mina avklippta sädesledare känns på ett sätt som jag inte kan beskriva. De gör inte jätteont, men de sticker liksom till då och då. Allt ser fortfarande bra ut med såret och så. Det enda man behövde vara orolig för är ju en eventuell infektion och det vet jag att det inte är. En infektion är en helt annan typ av smärta. Nu gör jag misstaget att börja googla om smärta och Vasektomi. Shit vad mycket skit, skrämselpropaganda och annat skräp som läggs ut. Om smärta som aldrig går bort och annat. Varför fan kan ingen lägga ut och skriva att det kommer gå bra för?? Ångesten kommer krypande. Varför gjorde jag så här? Varför äventyra en utrustning som funkar alldeles utmärkt? Fan, jag kommer aldrig kunna ha sex igen. Tankarna snurrar, jag ångrar ingreppet, och jag ångrar att jag började googla. Men för sent. Jag tvingas testa en annan mental teknik. Jag skjuter upp tankarna. Det är ingen idé att oroa sig nu. Läk först och sen får vi se hur det blir. Om jag har fuckat upp allt så får jag oroa mig för det lite senare. Jag kan ändå inte göra något nu. Så somnar jag dag 6.

9. Dag 7-10. Sakta sakta blir det bättre. Men jag måste medvetet jämföra morgon mot morgon och kväll mot kväll. För varje dag blir det allt sämre under dagen. Men morgonen efter alltså bättre igen, och framförallt bättre än morgonen innan. Så jäkla skönt. Smärtan släpper. Dag 8 tar jag första löprundan (extremt snälla 6 km), inte skönt alls, men det gick iallafall. Jag testar dra lite i snorren ett par gånger till. Inte för att jag är sugen eller har lust, utan för att jag vill se att det funkar. Det funkar. Men särskilt lustfullt är det inte. Snorren är fortfarande pytteliten inemellan stånden. Jag noterar att jag inte får lika mycket spontana stånd som jag brukar. Och nu börjar nästa skräck komma. Tänk om jag fuckat upp min lust. Jag vet att lusten inte alls heller skall påverkas, men tänk om. Jag märker ju att jag inte har alls lika mycket lust som innan. Jag låter bli googla, man får inte vara dum...

10. Dag 11. Jag träffar min kärlek igen. Vi lever varannan veckas liv men den här gången skulle jag ha mina ungar i 11 dgr.  Planerade in Vasektomin smart första dagen där. Skönt gå och läka för mig själv tänkte jag. Och ville inte heller "slösa" med vår tid så att säga. Vi kan prata om allt jag och kärleken. Så jag hade så klart redan berättat om mina smärtor. Men nu fick vi också pratat om mina rädslor. Det känns alltid bra släppa ut hjärnspöken, då kan de inte komma åt en. Första kvällen fick jag lite ömsinta smekningar, men ingen av oss hade lust för att köra på. Men det kändes gött vara tillsammans. Och med hjärnspökena borta sov vi gott.

11. Dag 12. Första ligget efter Vasektomin. Gjorde lite ont, kändes som att det stramade lite. Men funkade och jag njöt framförallt av att känna att lusten var intakt. Med rädslorna borta och min kärlek nära vaknade systemet till liv utan problem. Så kom ihåg det mina vänner. Det finns ingen som dödar lust mer än rädslor. Släpp ut rädslorna och in kommer lusten!!

12. Dag 13-19. Härliga dagar tillsammans. Smärtan fortsätter avta och jag märker att jag tänker på det mindre och mindre för varje dag. Är igång och tränar för fullt igen. 2 timmar på MTB dag 14 till exempel. Det stramade lite, men gjorde inte ont. Och sex, nu med fokus på älskog och inte på smärtans vara eller inte vara. 

13. Dag 20. Det är idag det! Det känns knappt längre. Pungen och snorren har återfått sina normala proportioner. Spontanståndet kommer och går som det alltid gör. Lusten för min kärlek är lika stor som alltid. Stygnen sitter dock kvar, men de trillar snart av de också. Men det är i princip enda spåret som är kvar.

Så där mina vänner. Där har ni resan. 20 dagar av smärta och tankar. Jag kan ärligt säga det att tankarna var långt mycket jobbigare än själva smärtan. Och i utbyte slipper era kvinnor peta i sig en massa hormoner...

Och till dig som ligger hemma, googlat och ömkar dig dag 5-6 vill jag bara säga: Ta det lugnt, det går över!!  

Om någon vill fråga något så går det toppenbra - hjälper gärna - men är verkligen ingen medicinsk expert!! 

Önskar er alla lyckliga liv! Hej hej!!