Går man som anorektiker omkring och kämpar mot hungern eller känner man äckel mot mat? Jag har inbillat mig att de liksom känner aversion mot mat, som om nån skulle försöka truga på en en big mack när man just ätit julbordet, men så kanske det inte är?
All mat är äckligt för en anorektiker.
Det är vanskligt att svara på generellt, det är olika.
När jag hade anorexi var jag som besatt av mat. Kämpade konstant mot hungern och ägnade oerhört mycket tid och energi till att tänka på mat och vikt. Drömde om mat, att få "lov" att äta osv. En stort sug efter mat samtidigt som jag var livrädd för mat.
Tror att många anorektiker kan känna igen sig i detta men jag svarar bara för mig själv. Har även läst om riktigt svåra fall av kronisk anorexi där hungersignalerna är helt satta ur spel.
Jag skulle nog säga att det för mig var både och.
För mig var hunger ett tecken på att jag gjorde för lite för att stoppa hungern. Jag straffade mig ännu hårdare när hungern rev i min kropp. Jag hittade på alla möjliga strategier för att mota bort känslan av hunger. Att skeda i mig dryck var en strategi för att slippa sjukhus och vad jag då tyckte var konspirationsteorier mot mitt mående. Jag kunde dämpa hunger och samtidigt känna mig stolt att maten inte vann
Vissa klara stunder kunde jag sakna kokt potatis, kokt fisk och att leva som vanligt med mina kompisar och längtade efter att få äta frukost med mamma. Men hatet mot mig själv och mat fick mig att må illa vid tanken på att äta.
All mat är äckligt för en anorektiker.
Skulle inte beskriva det som hunger. Hungrig är jag bara de perioder jag faktiskt äter "normalt". När jag svälter mig så är jag inte är hungrig. Jag kommer till en annan fas där känslan av svaghet, illamående och yrsel tar över. Men när jag är friskare och äter kan jag bli hungrig mellan måltiderna.
Jag skulle säga apatisk. Men då har det gått långt. Man är varken hungrig eller mätt. Man känner ingenting. Dessutom "kan" man inte äta, för då mår man dåligt. Kroppen accepterar det inte, man mår illa och det känns som om man ska dö.
Går man som anorektiker omkring och kämpar mot hungern eller känner man äckel mot mat? Jag har inbillat mig att de liksom känner aversion mot mat, som om nån skulle försöka truga på en en big mack när man just ätit julbordet, men så kanske det inte är?
Jag kände hunger i början, men det avtog mer o mer för att sen försvinna helt. tog flera år efter jag blev friskförklarad innan jag kände hunger igen. Jag känner det sällan även nu, och kan lätt glömma bort att äta men kan bli påmind då jag känner att jag börjar darra.
Jag kunde äta viss mat när jag va sjuk, dom absoluta favoriträtterna fick jag ner ändå utan större problem av nån anledning... Än idag har jag ett väldigt skevt förhållande till mat som nog delvis bottnar i att jag fick övervakade måltider. Jag har alltid varit petig med vad jag äter och äter absolut inget jag inte tycker om och jag fick bara sånt jag gillade under dessa övervakade måltider.
Vid nån tidpunkt sket jag i allt och började bara äta, visste ju ändå att jag inte kom ifrån det utan att minst en person som satt och övervakade att det blev uppätet. Tyvärr gjorde det att det i mitt fall slog över till motsatsen istället
Jag har aldrig varit anorektiker men var under perioder aldrig hungrig. Fick huvudvärk och lätt illamående när jag inte ätit. Först i gymnasiet började jag äta mer och då även känna hunger. Det var en ny känsla för mig.
Kan över nu känna att om jag inte äter så mycket några dagar blir jag heller inte hungrig.