Är ni fler som låtsas vara normala?
Jag upplever att det sociala livet ofta är hemskt tråkigt för att jag hela tiden måste anstränga mig för att vara ?normal? i sammanhang där man bara känner folk ytligt, tex med bekanta, grannar, barns kompisar, på jobbet, ja i alla sammanhang där man förväntas i någon mån kallprata - vilket alltså är majoriteten av tiden när man lever ett vanligt Svensson-liv med heltidsjobb, barn, etc.
Jag kan vara sk. normal och trevlig och prata om halvytliga saker som man bör i sådana sammanhang men jag måste hela tiden anstränga mig för att inte vara för ärlig, skämta lite för personligt, dra någon konstig historia eller göra annat som jag tycker är kul.
Vanligt vardags/kallprat tråkar ut mig så att jag känner att jag ibland håller på att gå mitt itu, men jag märker ju också att ibland, när jag provat att bara slappna av för att jag inte orkar med alla menlösa artighetsfraser, så verkar folk tro att jag är lite excentrisk och inte vet hur man ska bete sig...Det vet jag, det är det enklaste som finns, men jag tycker också att det är ett vansinnigt slöseri med energi och liv att hålla på och traggla samma gamla trötta ämnen.
Med familj och nära vänner är det här förstås inget problem, men med alla nya och halv/ytliga kontakter känner jag såhär. Jag skulle bara vilja slippa allt skitsnack men, som sagt, när jag försökt så verkar folk tycka att jag mest är lite konstig.
Någon annan som känner igen sig i detta? Eller är jag typ ensam i en värld av robotar..?
