Störande ålderstecken och minskad dragningskraft

Tricket är att ha mer än bara utseende.

(Menade inte att låta dryg, men ALLA åldras, det funkar inte i längden att hänga upp sitt värde på det.)

Det är så sant men många trots karriärer och lyckliga förhållanden kan nog människor känna sorg över att utseendet förändras till det sämre. 

Alla vet ju att vi ska dö men det hjälper ju inte mycket mot den eventuella ångesten inför det. Dessutom är det ju ytterst individuellt hur vi känner och tänker.

Jag är intresserad av hur attraktionskraften och självkänslan påverkas och vad människor tycker är svårast att leva med.

Hur är det för dig och hur känner du inför ditt utseende nu jämfört med när du var 25 t ex?

Trösten är att ALLA blir gamla.

Jag är snart 40 och huden i ansiktet börjar hänga så att jag ser sur ut. Det är det värsta för mig, att se sur ut när jag inte är det.

Är du själv attraherad av äldre (vad nu det är), eller är det just 25 som du nämnde som är peak?

Jag mår bättre för varje år, och jag är rätt säker på att det speglas i min utstrålning.

Nej väldigt sällan Säkert därför jag besväras så mycket av mitt eget åldrande. För mig är det precis tvärtom. Märker också att jag inte drar blickar till mig på samma sätt vilket är skönt på sätt och vis. Men det andra är bara negativt.

Jo men känner ingen större tröst i det. Blir mest deprimerad över hur ful jag blivit och väldigt snabbt. Ser trött och säckig ut med påsar under ögonen och häng och mindre glans i håret.

Känner flera äldre som är 20 äldre än jag som ännu ser pigga och friska ut så det slår väldigt orättvist det där. De flesta med trivselvikt ser yngre ut.

För mig tyckte jag själv att min peak var mellan 35-45, Då återspeglades det mycket i min utstrålning att jag trivdes med mig själv och mitt utseende. På män tycker jag ofta peaken är vid 30 och dem dras jag nog mest till ännu.

Dejtar du 30-åringar nu när du är runt 50?

Nej det skulle jag inte göra även om de är attraktiva. Skulle satsa på en stilig jämngammal om det finns någon ledig. Något bra med äldre är visheten och erfarenhetsbanken. Intelligens är en klar attraktionsfaktor i en människa.

Då hoppas jag du hittar någon som förstår att uppskatta din.

47 år här och fått hängpung. Ingen vill ha mig.

Det tror jag knappast blir svårt. Den biten lider jag inte av eftersom den åldras med behag.

Låter inget vidare alls. Det mesta slappar till sig på kroppen, värdelöst minst sagt!

Du verkade undvika prata om ditt eget utseende. Är de en öm tå kanske?

Haha!

Jag är inte utseendefixerad, men svarade här;

Det är ju suveränt att du mår bra, men det hindrar dig väl inte från att ha synpunkter på ditt eget åldrande eller märker du ingen skillnad alls? Framgår ju inte om du är 30 eller 60?

Jag ser tydligen väldigt ung ut för min ålder. Får seriöst visa leg på bolaget ibland och fyller 42 om ett par månader. Ingen som jag träffar tror jag är en dag över 26 år. Känns ju kul.. Men... Jag har alltid fått mycket blickar från män men har börjat känna mig osynlig på sistone, ingen tittar till eller vänder sig om efter mig längre. Har gått upp 7 kg i vikt och är inte lika mån om utseendet som innan. Jag har ofta lite mer oformliga kläder och aldrig kontaktlinser längre. Håret är alltid uppsatt. Jag har alltid varit relativt smal och vältränad. Har tjockt svallande röd brunt hår som börjar bli grått. Har färgat en gång hatar det. Förr hade jag alltid kontaktlinser och la en snygg diskret vardags make up. Har alltid varit otroligt klädintresserad och följt modet mm. Nu bryr jag mig inte. Går i jeans och kofta eller tygbrallor och t Shirt. Känner mig väldigt missnöjd generellt. Har bestämt mig för att gå ner i vikt 7 kg mår otroligt dålig av viktuppgången. Har mörkt att det är sjukt svårt jämfört med tidigare att gå ner oxå. Det går i snigelfarten och jag vill ha snabb effekt! Funderar också på en ögonlaser för att slippa glasögon. Får väl färga håret oxå... Skiter egentligen i uppmärksamheten från män. Är gift med mitt livs kärlek. Men man vill ju inte vara en grå mus heller. Dags att rycka upp mig.

Nu har inte utseendet varit mitt flaggskepp. Jag vet att jag däremot har charm.

Nu är jag 60. Men är betydligt mer trygg i mig själv än för 40 år sedan. Så mina ålderstecken är inget som jag reflekterar över.

Visserligen tonar jag håret, började det med detta långt innan det grå börjar ge sig till känna då jag alltid ogillat mitt råttfärgade hår.

Jag färgar också ögonbrynen.

Min muffinsmage gillar jag inte. Men håller den i schack.

Min peak var efter 30. Syns även på fotografier.

Rynkor bryr jag mig inte om. Jag har sluppit rynkor som gör att munnen hänger nedåt.

Jag tyckte att det blev tydligt med minskad dragningskraft från män redan när jag fick mitt första barn vid 30. Att man sågs mer som mamma än någon att vissla efter. Men jag inser också när jag läser den här tråden vilken otrolig boost och bekräftelse jag får från min älskare nu. Han överöser mig med otroliga komplimanger på ett sätt som ingen annan gjort! Det spelar såklart stor roll för hur jag känner mig. Det gör att jag känner mig fin och inte nojjar så mycket om åldrande. Fast jo jag lägger ner många tusentals kronor på serum, ögoncreme och annat hahaha.