mumsis skrev 2021-01-02 20:33:07 följande:
Jag har haft det lite jobbigt i livet sista tiden, mår inte så bra pga olika saker som hänt... Börjat gå hos kurator och det har hjälpt mig mycket. Men också fått mig att reflektera så otroligt mycket om allt möjligt i livet, tex mina vänskapsrelationer. Umgås med ett litet tjejgäng från förr/barndomen men inser att jag ofta får ångest i samband med att vi ses. Upplever detta med flera personer och försöker komma underfund med vad det beror på.
Jag har tex berättat vid ett tillfälle för några månader sen om hur jag mådde, efter det är det ingen som frågat hur jag mår eller hur det går. Känner mig ledsen över detta. Jag frågar alltid alla andra och är genuint intresserad av andra. Skickar ofta iväg spontana sms om hur folk mår och när vi ses/hörs vill jag alltid höra om allt som hänt i andras liv för jag bryr mig osv. Men nu när man själv mått lite sämre inser man verkligen hur lite vissa bryr sig om mig. De flesta verkar ha glömt det jag berättade eller är rädda för att fråga kanske. Tänker att de är rädda för att fråga för min reaktion, men samtidigt får jag en känsla av att de pratar med varandra bakom min rygg om min situation, och det gör mig besviken. Känner att det ibland är mycket prat bakom ryggen, vilket jag själv var en del av förr om åren men verkligen vill ta avstånd från nu... Ville väl mest skriva av mig... Någon som har nån input?
mumsis skrev 2021-01-02 20:33:07 följande:
Jag har haft det lite jobbigt i livet sista tiden, mår inte så bra pga olika saker som hänt... Börjat gå hos kurator och det har hjälpt mig mycket. Men också fått mig att reflektera så otroligt mycket om allt möjligt i livet, tex mina vänskapsrelationer. Umgås med ett litet tjejgäng från förr/barndomen men inser att jag ofta får ångest i samband med att vi ses. Upplever detta med flera personer och försöker komma underfund med vad det beror på.
Jag har tex berättat vid ett tillfälle för några månader sen om hur jag mådde, efter det är det ingen som frågat hur jag mår eller hur det går. Känner mig ledsen över detta. Jag frågar alltid alla andra och är genuint intresserad av andra. Skickar ofta iväg spontana sms om hur folk mår och när vi ses/hörs vill jag alltid höra om allt som hänt i andras liv för jag bryr mig osv. Men nu när man själv mått lite sämre inser man verkligen hur lite vissa bryr sig om mig. De flesta verkar ha glömt det jag berättade eller är rädda för att fråga kanske. Tänker att de är rädda för att fråga för min reaktion, men samtidigt får jag en känsla av att de pratar med varandra bakom min rygg om min situation, och det gör mig besviken. Känner att det ibland är mycket prat bakom ryggen, vilket jag själv var en del av förr om åren men verkligen vill ta avstånd från nu... Ville väl mest skriva av mig... Någon som har nån input?
Det är ett vanligt misstag att man söker styrka genom stöd från andra, när vägen till styrka är att hinna styrka hos sig själv och sprida den till människor man tycker om.
Detta är en av de absolut viktigaste insikterna jag gjort om livet. Och numera är jag oerhört stark. För i samband med insikten slutade jag att söka bekräftelse hos andra. Däremot tar jag ansvar och hjälper andra. Det är det som är att växa upp och att vara vuxen.
