Hur vet man om man vill ha fler barn?

Hur visste du att du ville ha första barnet? För min del så visste jag från start att jag ville ha minst tre. Jag kände lika stark längtan efter ett

till barn som med första. Samma med tredje, som jag nu väntar. Jag skulle nog inte skaffa barn om inte den längtan fanns där, men det är jag det.

Jag är i en liknande situation. Har ett barn, är 39 år

Tankarna går fram o tillbaka , försöka få ett till barn eller inte? Det är ju lite nu eller aldrig.

Sambon vill nog helst ha ett till men jag tvekar.

Orkar jag gå igenom graviditet, försa tiden med en bebis. Det var jobbigt då, hur ska det då vara nu om det blir likadant och man dessutom har det äldre syskonet.

Vill jag verkligen ha ett till barn eller är det rädslan för att mitt första barn ska sakna ett syskon?

Ja det är nog mest att jag tror att det skulle vara bra med ett syskon. Sorgen över att mitt barn ska bli ensamt

Man hör om ensambarn med sorg över saknaden av syskon MEN å andra sidan hört ofta om nöjda ensambarn också som tycker det varit skönt och aldrig saknat syskon.

Som beskriver en nära relation till föräldrarna och glada över att sluppit dela uppmärksamheten.

Endel känner sig så säkra på att de vill ha fler barn.

Frågan är vad man gör då man inte känner sig säker men är rädd att ångra sig, jag har inget svar då inget beslut bli it fattat här, men lite såhär går mina tankar.

Jag var inte säker på att jag ville ha fler, snarare mer negativ än positiv pga jobbig förlossningsupplevelse och första tid samt praktiska skäl som jobb och bostad (kommer att behöva större med två barn). Avvaktade i flera år men min man ville dock gärna ha fler och jag kände att det inte kunde hänga i luften mer eller riskera att ångra sig när det är för sent. Till slut sa jag går det så går det, men att om det inte blir lätt att bli gravid kommer jag inte kämpa för en graviditet jag inte har längtat intensivt efter. Blev förstås gravid på första försöket även den här gången vid 37 .

Dock kommer vi ha fem år mellan barnen så det blir ju verkligen till att börja om och stora barnet kommer ju att förstå vad som händer. Hoppas att deras relation blir fin trots åldersskillnaden och nu ser jag verkligen fram emot barnet.

Går i samma tankar. Innan vi skaffade barn var planen att ha två men jag skulle idag inte vara jätteledsen om det bara blev en. Saker jag oroar mig för:

Orkar vi vuxna ha tålamod till två barn med ny trotsålder osv samtidigt som vi dessutom har nya utmaningar med första barnet?
Ska vi sätta livet på paus i flera år till innan man kan åka på semestrar, gå på bio eller restaurang osv? (Nej, vi kan inte ha barnvakt)
Första barnet är snart stort nog att kunna klara sig utan mig i några dagar om jag vill hälsa på bekanta i andra städer, ska man då fjättra sig vid ett nytt småbarn? (Nej, han klarar sig inte utan mig nattetid än)
Hur blir relationen med första barnet, hur kommer han ta att få ett syskon? Kommer man verkligen orka lägga tid på båda eller kommer första känna att han hamnar i skymundan?
Den lilla egentid man lyckas få nu kommer försvinna i flera år till. Det känns redan nu som att balansen mellan barntid/egentid är väldigt ojämn och jag känner mig otillräcklig i vilket fall för jag vill bara inte leka hela dagarna.
Första barnet är sent i språkutvecklingen som också skapar problem, när kommer det att ordna upp sig, orkar man det samtidigt som man ska ha en till som inte kan prata?
Tiden rinner iväg, det är "nu eller aldrig" även här pga ålder, kan jag ens bli gravid igen?

Skaffade 2 med 2 års mellanrum

Rekommenderar det verkligen

De leker så bra och det ger mig massa egentid

De sover dessutom ihop på natten och vi slipper springa dit som vi gjorde när vi hade 1 barn

Ingen väcker oss på Morgonen heller de leker tittar på tv och kommer först om de är hungriga

(Just nu 4 och 6 år gamla)

Jag förstår precis! Tankarna snurrar..kommer vi orka kommer jag orka? Ska vår 3-åring bli ensambarn annars? För min del är det nog att jag verkligen inte vill o orkar gå igenom en till graviditet då första var såå tuff o även första tiden med bebisen..är rädd o bli sämre i min sjukdom o är det värt det att då inte ha ork till någon av barnen. Men saknad o längtan efter ett till kan jag ändå känna. Funderar tom på surrogat men har inte råd

Längtan finns där när jag rannsakar mig själv men jag är rädd o bli sämre i min sjukdom o inte orka med något av barnen. När jag är som sämst orkar jag inte så mkt o då får maken ta mkt mer

Jag förstår. Om det bara är en begränsad period som du är dålig, så behöver väl inte det vara ett hinder? 2 av mina 3 graviditeter har varit riktigt jobbiga och då har min man fått ta mer eller mindre allt med hem och barn. Det är ju såklart inte jättekul i stunden, men det varar ju inte för evigt heller.

Jag fick en kronisk reumatisk sjukdom under första graviditeten som det tog lång tid att få diagnos på eftersom dom sa att det var foglossning då jag hade foglossning under graviditeten o fick ha kryckor..hade även illamående, jättemkt sura uppstötningar o sen havandeskapsförgiftning. Är ju inte säkert jag skulle få havandeskapsförgiftning igen men foglossning mest troligt o kan inte medicinera för min sjukdom under graviditeten. Men om jag visste att dessa 9 mån skulle vara jobbiga bara så skulle jag köra på! Men det jag är rädd för är ju att bli sämre i min sjukdom pga graviditet/förlossning då det tar på kroppen. Har kronisk inflammation i mina SI leder av sjukdomen som orsakar smärta, stelhet svårt att röra sig som man vill, lyfta, får ibland feber o sjuk trötthet av inflammationen så jag inte orkar något! Har ännu inte hittat medicin som gör mig smärtfri men dämpar inflammation. Jag vill ha ork till två barn om jag skaffar ett till o det jag inte vet då jag inte vet om jag blir sämre..men i dagsläget har jag flera dagar i månaden där min man får göra mkt då jag inte klarar

Om du riskerar hälsan på sikt med en till graviditet, så tycker jag inte att det låter som en bra idé att skaffa fler barn.

Enligt min tanke så vet man innerst inne om du vill ha ett barn till.Känner du dig fortvarande väldigt osäker,så kanske ett barn räcker .

Känner en längtan men är rädd att inte orka med pga min sjukdom o att min man kommer få sköta allt o att han då ska må dåligt o det påverka vår relation med :/

Kanske är så..en sorg att inte kunna utan o riskera hälsan inte få uppleva det igen o kunna ge mitt barn ett syskon. Försöker se fördelar med ett barn men är svårt att tänka så med. Säkert påverkad av normen med att ha minst två barn

Jag hade aldrig något val, jag kunde inte få ett barn till efter första, och det var en sorg. Nu när hon är 6 år är den sorgen borta och har ingen längtan efter fler barn.

Vi har en fin och nära relation, och jag har väldigt mycket tid och ork. Hon har många kompisar och jag hör henne aldrig säga att hon är ensam, men hon är ju bara ensam när hon själv väljer att vara det. Sen är ju livet inte statiskt, klart det kan komma perioder när hon hade velat ha, eller till och med behövt, ett syskon. Du ska följa ditt hjärta, men livet med ett barn kan vara fantastiskt!

Ja, tvåbarnsnormen är sjukt stark (iaf på många håll). Själv har jag lite svårt för det här tänket att man "skaffar ett syskon", som många verkar ha. Vi tänkte att VI ville ha fler barn, för det gjorde oss lyckliga. Syskon kommer inte alltid överens och många står inte varandra särskilt nära som vuxna. Det viktiga är väl att barnen har flera personer som de känner sig trygga med, om inte syskon fyller den funktionen så kanske det finns kusiner, vänner till familjen, etc som barnen får med sig från uppväxten.