Ångrar att jag ingick äktenskap

Jag har nyligen gift mig och fått barn med med min man. Allt gick relativt fort från att vi träffades tills nu.

Kändes så rätt i början och barnet ångrar jag självfallet inte. Men har under den långa föräldraledigheten funderat en del över tillvaron. Var det såhär det skulle bli?

Jag anser att vi hjärntvättas in i heteronormen och tvåsamheten. Hittar man bara en bra man som kvinna och slår sig till ro blir man lycklig / lyckad. Och visst , det inger en viss trygghet att leva familjeliv. Och visst ska man offra sig för familjen, se till barnets bästa etc.

Jag är en bra mamma och inser det livslånga ansvaret jag har för vårt barn.

Men ger mannen mig fjärilar? Försöker han ens? Nej. Jag tar upp gång på gång att jag fortfarande vill känna mig som kvinna och inte bara mamma/ husfru.

Han , likt många män, tycker att jakten är över och nu ska vi pliktskyldigast vara en familj.

Han anstränger sig inte. Han tar mig för givet. Han ger mig pikar. Han ?Skämtar ju bara?, när jag blir arg.

Vi kan inte ha djupa konversationer. I hans huvud är han äventyraren , den fria själen, den spontana.

Jag får ingen luft i förhållandet. Han ger mig inget utrymme att vara mig själv och är inte särskilt intresserad av vad jag har att säga.

Jag läser böcker om hur man kan förbättra ett förhållande, hålla gnistan vid liv etc. på lång sikt. Han läser böcker om fiske.

Jag går sönder av dåligt samvete. Han säger att han älskar mig, han förväntar sig en framtid med mig. Hans familj likaså. Alla som kommer säga varför skaffade ni barn så tidigt? Om vi går isär. Varför tänkte du inte på ditten och datten innan?

Och jag vill inte att vårt barn ska bli skilsmässobarn. Men jag orkar inte ruttna och vissna som människa heller.

Vad ska jag ta mig till?

Jag har nyligen gift mig och fått barn med med min man. Allt gick relativt fort från att vi träffades tills nu.

Kändes så rätt i början och barnet ångrar jag självfallet inte. Men har under den långa föräldraledigheten funderat en del över tillvaron. Var det såhär det skulle bli?

Jag anser att vi hjärntvättas in i heteronormen och tvåsamheten. Hittar man bara en bra man som kvinna och slår sig till ro blir man lycklig / lyckad. Och visst , det inger en viss trygghet att leva familjeliv. Och visst ska man offra sig för familjen, se till barnets bästa etc.

Jag är en bra mamma och inser det livslånga ansvaret jag har för vårt barn.

Men ger mannen mig fjärilar? Försöker han ens? Nej. Jag tar upp gång på gång att jag fortfarande vill känna mig som kvinna och inte bara mamma/ husfru.

Han , likt många män, tycker att jakten är över och nu ska vi pliktskyldigast vara en familj.

Han anstränger sig inte. Han tar mig för givet. Han ger mig pikar. Han ?Skämtar ju bara?, när jag blir arg.

Vi kan inte ha djupa konversationer. I hans huvud är han äventyraren , den fria själen, den spontana.

Jag får ingen luft i förhållandet. Han ger mig inget utrymme att vara mig själv och är inte särskilt intresserad av vad jag har att säga.

Jag läser böcker om hur man kan förbättra ett förhållande, hålla gnistan vid liv etc. på lång sikt. Han läser böcker om fiske.

Jag går sönder av dåligt samvete. Han säger att han älskar mig, han förväntar sig en framtid med mig. Hans familj likaså. Alla som kommer säga varför skaffade ni barn så tidigt? Om vi går isär. Varför tänkte du inte på ditten och datten innan?

Och jag vill inte att vårt barn ska bli skilsmässobarn. Men jag orkar inte ruttna och vissna som människa heller.

Vad ska jag ta mig till?

Skilj dig. Livet är för kort. Barnen ska ha en mamma som mår bra i sig själv.

Barnen vill hellre se en lycklig fri mamma - än en olycklig mamma som är fast i en relation som inte funkar för henne....