Tidigt klimakterium
Efter att ha försökt få till en graviditet i över 2 år sökte jag och min man oss till en fertilitetsklinik där tester visade att jag är på väg in i klimakteriet och min äggreserv håller på att ta slut.
En käftsmäll. Först kom en enorm sorg över det faktum att vi inte kan få barn på naturligt sätt (jag jobbar fortfarande på att bearbeta detta) men sen kom rädslan för klimakteriet. Låter kanske löjligt men visste ju i princip inget om klimakteriet utom värmevallningar, humörsvängningar, samt en ofruktbar kropp. Nu har jag förskt läsa på och lyssna på poddar där ämnet diskuteras och jag får panik!
Jag är 34 år men när jag läser om klimakteriet känner jag mig närmare 100 år. Förutom ovanstående symptom så fortsätter det med torra slemhinnor, benskörhet, ökad risk för cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, rosacea, slapp hy, ja listan verkar inte ta slut. Ska jag behöva vara benskör och torr redan innan 40??? Jag har förstått det som att sexlusten försvinner och att orgasmen aldrig blir den samma efter klimakteriet och jag började på riktigt att gråta. Inte nog med att jag inte kan få barn men ska jag dessutom tappa lusten för min snygga man och aldrig mer få känna dom omvälvande orgasmerna som tar mig till stjärnorna?
I ena stunden tänker jag att jag vägrar bli ett "offer", att jag ska ta medicin och östrogenbehandling (även om det verkar leda till ökad chans för bröstcancer), jag ska träna och hålla mig i form och fortsätta ha ett fungerande liv, i nästa stund får jag panikångest och känner att jag redan står med ena foten i graven.
Snälla, kloka ni, hjälp mig att ta mig igenom detta och hitta positiva sätt att arbeta med både kropp och själ! Hur tar man sig igenom klimakterieångest? Tänk att jag alltid tagit min mens och kropp för givet, aldrig fattat att östrogenet tillför den kvinnliga kroppen så mycket. Jag känner mig löjlig för att känner mig mindre kvinnlig- detta är ju trots allt något som alla kvinnor ska ta sig igenom (och hur skjutsingen gör dom det, vilken nyvunnen respekt jag har för alla som tagit sig igenom det), och jag känner mig löjlig för att jag inte vågar prata med mina vänner om detta.