• Anonym (Förstörd)

    Hjälp separera gravid

    Hej, jag skulle verkligen behöva hjälp. Hoppas ingen har behov av att vara elak för det orkar jag inte, jag är helt slut på alla plan och hatar mig själv för vad jag ställt till med.

    Jag är gravid i vecka 22 med vårt andra barn, äldsta är sex år. Vi har haft det väldigt dåligt sen första barnet kom men har av praktiska skäl inte kunnat separera (min sambo har varit sjukskriven och arbetslös i omgångar och inte haft ekonomi att kunna flytta) När allt till slut blev mer stabilt började jag idiotiskt nog drömma om ett syskon till barnet. Inte nån barnlängtan för egen del utan bara att jag är rädd att han ska bli ensam i livet utan syskon. Självklart idiotiskt att skaffa barn igen i en relation som inte är bra. Men på första ?försöket? (min sambo har aldrig velat ha ett barn till så var inget uttalat försök, men han slapp kondom) så blev det.

    Jag har försökt göra abort sen dess men inte vågat (är religiöst uppfostrad tyvärr och det sitter så djupt att abort är mord osv) och nu är det försent. Ångrar mig så djupt, det fanns en chans att separera någorlunda smidigt men nu är det kört och försent. Känns som att livet är över, förutom barnen. Jag kan ju ta mig igenom vad som helst för deras skull, men det känns så tungt att fortsätta vara olycklig hemma i flera år till. Livet går mig förbi och det är bara mitt Fel, och jag är så bottenlöst ledsen och föraktar mig själv.

    Hur ska jag kunna säga till min sambo att jag vill separera, samtidigt som jag väntar vårt nästa barn? Hans ekonomi är fortfarande dålig också så det kommer bli ett hårt slag för honom att bo själv. Nån som gjort nåt liknande ? Ska jag ta tag i / säga det innan eller efter bebisen kommer? Egentligen känner jag att jag inte orkar leva en lögn en dag till, jag har låtsats och kämpat i så många år. Men vill göra det som blir bäst för oss som familj, och för barnen. Jag är så ledsen och desperat. Hoppas någon kan hjälpa.

  • Svar på tråden Hjälp separera gravid
  • Anonym (Hj)

    Tråkig situation. Jag hoppas att du ändå kan se fram emot barnet med en glädje?

    Hur ser relation ut? På vilket sätt har ni problem?

    Kan en möjlighet vara att separera men ändå fortsätta bo ihop? Om det går så slipper pappan de ekonomiska problemen och han får även möjlighet till en god anknytning med det barn ni nu väntar

  • Anonym (Förstörd)
    Anonym (Hj) skrev 2021-01-16 14:01:22 följande:

    Tråkig situation. Jag hoppas att du ändå kan se fram emot barnet med en glädje?

    Hur ser relation ut? På vilket sätt har ni problem?

    Kan en möjlighet vara att separera men ändå fortsätta bo ihop? Om det går så slipper pappan de ekonomiska problemen och han får även möjlighet till en god anknytning med det barn ni nu väntar


    Känner tyvärr enbart panik och önskar så intensivt att jag kunde vrida tillbaka klockan, till före abortgränsen och be nån tvinga mig göra det jag ville, eller helst till före graviditeten såklart. Känner ingen glädje alls, men litar på att det kommer väl barnet föds.

    Att vi ?gör slut? men fortsätter bo ihop menar du? Ja det kanske skulle gå. Drömmen vore att kunna hitta en lägenhet till honom väldigt nära förstås. Kanske kanske kan öka mitt bolån och lösa det. Undrar ändå hur jag ska kunna säga det till min sambo? När vi nu ska ha barn? Hur lyckas man det utan att relationen blir förstörd för allt kommande samarbete?

    Våra problem är främst att vi inte kan prata, han blir enormt arg för allt jag säger som han tycker antyder kritik mot honom. Vi bråkar inte i vardagen pga jag väljer att inte ta upp något längre, vi har helt separata liv. Vi älskar nog inte varandra, har i princip aldrig sex (bokstavligen aldrig, en gång 2020 och då blev jag gravid... innan det kanske fyra år sen?) Vi har gemensamma intressen att prata om och har därför alltid något att prata om. Det är det som håller oss flytande. Har gått i parterapi fem vändor på sex år, men det är fortfarande dåligt.

    Jag känner mig så innerligt färdig med detta, jag vill inte mer. När vi hade oskyddat sex kände jag direkt panik över tanken på att det skulle bli barn. Ångrade mig direkt. Det är så dumt alltihop, som en mardröm, att det dessutom är jag som orsakat allt detta med graviditeten. Så fruktansvärt idiotiskt.
  • Anonym (Lugn)

    Det är ett barn,inte cancer.Du är frisk och klarar dig själv och ekonomiskt.Det känns som tuff läge,men det kommer att ordna sig på något sätt.En sak i taget .Hoppas du har familj och vänner du kan prata med.

  • Anonym (Förstörd)
    Anonym (Lugn) skrev 2021-01-16 15:00:05 följande:

    Det är ett barn,inte cancer.Du är frisk och klarar dig själv och ekonomiskt.Det känns som tuff läge,men det kommer att ordna sig på något sätt.En sak i taget .Hoppas du har familj och vänner du kan prata med.


    Tack ska försöka tänka på det. Men jag känner mig så låst, som att jag går in i ett fängelse. Jag måste fundera ut hur jag ska kunna separera trots detta. Skulle behöva styrka och råd tror jag. Känner mig på botten men skulle behöva vara klarsynt och redig och stark.
  • Anonym (Sofia)

    Jag lider med dig! Verkligen! Jag förstår dig och jag lider med dig. Jag tänker så här:

    1. Ditt första barn får ett syskon. Det är livets gåva och något som han/hon troligtvis alltid kommer vara lyckliga för!

    2. Vänd dig till vårdcentralen, be om en psykolog. Ta hjälp, lägg upp en plan, sortera dina känslor och lär om att glädjas över en bebis på väg.

    3. Med lite styrka och verktyg från psykolog, prata med din man och berätta hur olycklig du är. Att du vill att han ska vara i barnens liv men att ni som par behöver gå skilda vägar. Säg att du inte kastar ut honom utan är med och ser över lösningar om vart han kan bo.

    4. Gör detta INNAN bebis är här så att bebis inte upplever någon förändring utan så här har det alltid varit. Första barnet får chans att vänja sig innan uppmärksamheten ska delas.

    Du klarar detta!!!

  • Anonym (Lugn)

    Även när ni separerar,så tar han sitt ansvar om barnen och då blir du inte ensamstående på heltid?Även fast du mår dåligt av ditt förhållande,så har barnet inte med det att göra.Barnet är på väg och då blir det full fokus på barnen med allt det innebär.

  • Anonym (Förstörd)
    Anonym (Sofia) skrev 2021-01-17 12:24:22 följande:

    Jag lider med dig! Verkligen! Jag förstår dig och jag lider med dig. Jag tänker så här:

    1. Ditt första barn får ett syskon. Det är livets gåva och något som han/hon troligtvis alltid kommer vara lyckliga för!

    2. Vänd dig till vårdcentralen, be om en psykolog. Ta hjälp, lägg upp en plan, sortera dina känslor och lär om att glädjas över en bebis på väg.

    3. Med lite styrka och verktyg från psykolog, prata med din man och berätta hur olycklig du är. Att du vill att han ska vara i barnens liv men att ni som par behöver gå skilda vägar. Säg att du inte kastar ut honom utan är med och ser över lösningar om vart han kan bo.

    4. Gör detta INNAN bebis är här så att bebis inte upplever någon förändring utan så här har det alltid varit. Första barnet får chans att vänja sig innan uppmärksamheten ska delas.

    Du klarar detta!!!


    Tack snälla du !! Jag ska försöka följa det här som en början. Tusen tack. Är dock orolig att inte hinna ordna boende innan barnet kommer (i juni) och funderar också kring om det är bäst att flytta innan (pga skälen du skriver) eller bättre att bo ihop första halvåret tex ? Så att pappan får träffa bäbisen tillräckligt i början, och så att stora barnet slipper gå varannan vecka medans lilla bara är med mig... det är mina orosmoln. Men jag börjar med stegen du skrivit här faktiskt. Behöver nåt att hålla mig i, är nog lite lätt utbränd efter dessa jobbiga månader och har svårt att tänka och känna klart
  • Anonym (Sofia)
    Anonym (Förstörd) skrev 2021-01-18 10:28:14 följande:

    Tack snälla du !! Jag ska försöka följa det här som en början. Tusen tack. Är dock orolig att inte hinna ordna boende innan barnet kommer (i juni) och funderar också kring om det är bäst att flytta innan (pga skälen du skriver) eller bättre att bo ihop första halvåret tex ? Så att pappan får träffa bäbisen tillräckligt i början, och så att stora barnet slipper gå varannan vecka medans lilla bara är med mig... det är mina orosmoln. Men jag börjar med stegen du skrivit här faktiskt. Behöver nåt att hålla mig i, är nog lite lätt utbränd efter dessa jobbiga månader och har svårt att tänka och känna klart


    Jag förstår verkligen det! All lycka till! Det kan säkert ha sina fördelar med det upplägget beskriver, om det känns som att det kan var en konfliktfri tid. Skickar all styrka jag bara kan! Du klarar detta och kommer kunna blicka tillbaka och tacka dig själv något enormt! Heja dig!
Svar på tråden Hjälp separera gravid