Min pappa har en transdotter

Men snälla du, han måste väl få tid att sörja, det är ju som att förlora nån, och det är bara 19 januari!

Tror som ovan, han behöver tid att sörja.

Inget av mina barn är trans, men skulle de byta tilltalsnamn av någon annan orsak skulle bara det i sig vara en  stor sorg för mig.
Det betyder inte att jag inte accepterar att myndiga människor bestämmer själva vilket tilltalsnamn de vill ha, men en sorg skulle det likväl vara.

Likaså tycker jag att skilsmässa är en självklar rättighet men det betyder inte att det inte skulle vara en sorg om ett vuxet barn skiljer sig från någon jag tagit till mitt hjärta och börjat betrakta som en familjemedlem.

Att ett vuxet barn gör en förändring i sitt liv hen själv är väldigt nöjd med oavsett om det är namnbyte, könskorrigering, skilsmässa eller något annat innebär inte att man kan kräva att föräldrarna  omedelbart delar glädjen och är precis lika lyckliga.

De måste acceptera och respektera sina vuxna barns livsval, visst, och de ska inte ifrågasätta dem allt för mycket men de har ändå rätt till sina känslor och har ingen skyldighet att på kommando omedelbart känna det de vuxna barnen tycker att de ska känna.

Om er pappa inte gör nedlåtande, föraktfulla eller  fördomsfulla uttalanden om transpersoner eller hbtq-personer generellt förstår jag inte varför du tror att just "utbildning" från dig skulle vara lösningen på det här.

Jag tror att det snarare är tid som är lösningen.

Jag tror det kan vara extra svårt om ens barn vill byta från det könet man själv har faktiskt. Kanske kommer det känslor av att ens egen könstillhörighet inte duger eller hur jag ska uttrycka det...och en sorg över det.

Skulle bli jätteledsen om mitt barn kom ut som transsexuell (eller vad rätt ord ska vara) också för barnets egen skull, då man vet hur tuff tillvaron är för den här gruppen. Man vill ju att ens barn ska ha ett så enkelt och lyckligt liv som möjligt.

Till sist en sorg över att ens barn inte är den man trodde. Skuldkänslor för att man tryckt in barnet i en mall där barnet mått dåligt. Det skulle kanske kännas som om man hade misshandlat barnet och plötsligt kommit till insikt, tänker jag.

Så ja, jag kan relatera till din pappas känslor tror jag (fast jag är kvinna).

Är inte problemet att din far ?förlorat? en son och nu har två döttrar? Det är även en sorgeprocess som är hans även om ni andra enbart är glada.

Du kan läsa böcker om du vill se perspektiv som sträcker sig utanför din förmåga just nu. Eller låt honom, din pappa,  ta det med din syster istället. Det är del av livet att saker inte alltid går som en dans på rosor. Ingenting måste vara perfekt, och ingen idé att vara arg eller kalla din pappa för ett problem. Han förtjänar lite mer hänsyn än att bli kallad för ett problem. Lycka till <3