Har en 6-åring som kan bli explosiv ibland. Hon slår oss inte men nära inpå, hårda ord och hot om att rymma osv.
Hon är väldigt duktig. Duktig i skolan, långt framme i mycket, en snäll kompis osv osv. Det har varit mycket fokus på att vara duktig, vara bra, att hon alltid uppför sig korrekt. Om hon berättat om nån som inte varit schysst mot henne har vi lite viftat bort det men förvissat oss om att hon uppfört sig exemplariskt. Samtidigt som vi säger att hon duger som hon är är vi ofta inne och petar och tillrättavisar.
Allt detta har fått henne att slå bakut, och det gick upp för oss nyligen, äntligen!
Vi har slutat efterfråga hennes beteende när hon berättar saker, vi lyssnar och försöker visa att hennes känslor är viktiga. Vi väljer att lita på att hon kan uppföra sig, tills vi får höra motsatsen. Vi har slutat peta i allt, vi tillrättavisar bara när det är alldeles nödvändigt. Vi byter ut allt fler duktig, fin osv till att det är roligt att se hur mycket hon älskar att läsa, hjula eller vad det nu är.
Detta har gett oss en mycket mer harmonisk tjej, inga stora utbrott, mer konsekvent respons från oss, hon lär sig hantera sina känslor mer nu när vi både säger och visar att hennes känslor är viktiga och okej.
Inget av detta kanske stämmer in på ett barn, men ibland behöver man sätta sig ner och analysera varifrån barnets beteende kommer ifrån. I vårt fall insåg vi att vår iver att forma en perfekt medborgare höll på att stressa ihjäl henne med alla pekpinnar om hur hon borde vara, säga, göra, och inget var bra nog (även om vårt syfte aldrig var att gå henne att känna sig otillräcklig, vi trodde vi var pedagogiska).
