Är jag hemsk?

Ja, det blir ett stort svek mot sonen. Jag tycker inte att ett barn ska behöva välja mellan sina föräldrar. Om ett par år kanske.

Ja, min sons pappa flyttade och det blev jättedåligt för sonen under många år. Jag har fått tvinga dit honom varannan helg, han känner sig inte hemma där trots att det var jättelängesen hans pappa flyttade.

Bo varannan vecka på gården när du inte har sonen. Det kan väl funka? 

Jag har en särbo sedan fem år, vi har bestämt att vi inte flyttar ihop förrän alla barn har flyttat hemifrån. Tycker det känns absolut bäst för alla inblandade barn.

Ja du är tyvärr hemsk. Du ska inte tvinga en 11-åring att välja. Helt förkastligt. Rent generellt skulle jag säga att du får vänta tills sonen ändå kommer byta skola, tex val till gymnasiet. Då kanske han väljer annan ort, och då kan du flytta. Eller att ni pratar om det under högstadietiden och säger att du kommer flytta efter åk 9 och han får välja att söka gymnasiet hos pappan eller där du då kommer att bo. 

Klart att du förtjänar lycka också, men det är bara så att du får skynda långsamt. det går väl att vara på den gården på sommarlov osv, till att börja med? 

Du skriver heller inte hur länge du känt denne nye man. Ni behöver ju 1-2 år bara för att bygga upp relationen, innan ni ens kan börja fundera på ihopflytt över huvud taget. 

Jag hade inte riskerar relationen med sonen genom att flytta på heltid utan jag hade väntat med det i 4,5-7,5 år. Det kan hända din son om 4,5 år väljer ett gymnasium dit han måste flytta. Då är du mer fri att välja din hemort. Nu kan du kanske bo växelvis varannan vecka? Det är en så lite tidsperiod i jämfört med en hel livslängd som detta gäller (även om jag förstår längtan att flytta och skapa det perfekta livet men det blir inte perfekt om din son blir lidande...).

Du är inte hemsk mamma, är ni trygga med varandra berätta till honom vad du känner, tänker bara du och han. Berätta till honom du har inte mått bra på 7 år och påpeka att det är inte familjens fel. /din son. Ni kommer träffas på lov och varannan helg eller du kommer och hälsar på. Ha mkt Facetime, telefonkontakt, och träffa din son va konsekvent. Så kommer det gå bra. Du överger inte din son sålänge ni känner en stark trygghet tillsammans. Och är överens. Med hela familjen.

Att överge ngn inte höra av sig, inte lova saker och ting och inte kan kommunicera och mer faktorer på det.

Får han vara kvar där han är så tycker jag att du kan fullfölja fin plan som jag skrev i föregående mening. Måste han följa med så tycker jag att du är förjävlig. Rent utsagt.

Kan en 11-åring ta in att "mamma har inte mått bra på länge men det är inte ditt fel"? Och inte förebrå sig själv trots vad mamma säger? Bara undrar, har själv inga barn. 

Jag tycker inte att TS behöver vänta tills sonen flyttar hemifrån. Det gör ju många inte förrän de är över 20 idag. Men några år tycker jag att hon kan vänta för sin sons skull. Tills han har gått ut grundskolan eller så.

Kan väl vara bra att vänta för sin egen del också. Jag tycker många verkar ha väldigt, väldigt bråttom att flytta ihop idag. At

Mannen är en vän från förr så känt varandra i ca 20 år och varit ett par i snart 1 år.

Jag åker dit och hem varannan vecka nu men det blir krångligt med mina djur, och kostar flera tusen mer i månaden än vad det skulle göra att flytta dem och mig till gården.

Jag är kroniskt sjuk och sonen väl införstådd i mina sjukdomar, och han säger själv att jag mår bättre när vi är på gården.

Jag kommer rösta för att han stannar hos din pappa för att förändra så lite som möjligt för honom. Men om han vill är han såklart mer än välkommen att flytta med.

Känns konstigt att ens tänka tanken att prioritera mig före honom, eller nä det är fel ordval. För om jag mår bättre blir jag ju också en bättre mamma som klarar mer när vi ses.

Jag har valt i 7 år att bo i andra hand och flytta hit å dit för att kunna bo nära pappan för sonens trygghet. In en stad jag inte vill bo i. Och är det verkligen trygghet att flytta en gång om året för att andra handskontrakten går ut.. ?

Usch är så kluven

Ditt barn borde komma först. Om du flyttar kommer du inte att träffa honom lika mycket, er relation kan mycket väl bli lidande. Dessutom, av vad jag läst kring andras relationer med separation, barn och ny partner, så är ett år väldigt tidigt att flytta ihop. Många låter inte ens barnen träffa den nya förrän minst ett halvår har gått. Du kan inte lägga ett så viktigt beslut på en 11-åring, det är inte hans ansvar och eftersom det kommer att bli sämre än nuläget oavsett vad han väljer så kommer han att klandra sig själv och må dåligt för det också, så kan du bara inte göra mot honom!

Det är aldrig barns fel vilka val vi vuxna gör, och då får vi se till att stå för dem också. Om man skaffar barn med en person så måste man ju samtidigt förstå att man indirekt blir kvar på samma ort i ganska många år framöver, oavsett hur man mår.

Om du vill göra det som är bäst för din son får du hitta en annan lösning, som någon skrev kan du ju hälsa på mannen när du är barnledig. Du får fortsätta jobba på att få ett förstahandskontrakt och mannen kan säkert hälsa på hos dig också. Din son vill väl helst ha dig i samma stad, även om du måste byta lägenhet en gång om året, än att ha dig 13 mil bort enkel resa. Så frågan är vad som är bäst för honom, och om du väljer att prioritera det eller inte.