• Inibini

    När föräldrar tycker olika

    Hej, jag är gift med en man sedan många år, jag träffade honom som väldigt ung och han är lite äldre. Vi älskar varandra och har det bra ihop. Men med åren som gått har vissa av hans inte så sympatiska egenskaper förstärkts. Åsikter som han har, uttalanden som han gör, hans sätt att döma folk utifrån det han ser, hans sätt att värdera folk utifrån klass och bildning och utesluta sådana som inte lever upp till hans krav... Hans sätt att ibland pracka på folk sina åsikter och prata ihjäl dem för att få sin vilja igenom. Att underhållas av konflikt. Indirekt har det lett till att vi har svårt att hitta gemensamma vänner. Jag är uppfostrad med en helt annan och öppnare syn trots att jag kommer från en ?finare? familj i varje fall utbildningsmässigt. Jag har alltid umgåtts oavsett ?klass?. Det var inte förrän jag mötte honom som jag förstod att man kunde tänka så ens. Vi har genom åren haft våra respektive vänner, eller rättare sagt jag har mina och han har typ inga (han är inte så social längre, men han vet hur man gör när han väl gillar/accepterar nån så det är inte det). Sen har vi några få gemensamma. Vissa av mina vägrar han träffa för att de själva eller deras partner inte är fina nog på olika sätt. Allt det här är ju trist, men vi har funnit en väg att hantera det. Prata om det är svårt, jag blir bara så arg på honom, att han inte skäms alls över dessa åsikter. svårare är det med våra barn. Att han kräver att de ska gå i fina skolor, ha vissa klädmärke. Etc och inte accepterar ett nej tack utan tjatar hål i huvet på dem (tonåringar). I detta blir det ibland svåra konflikter och jag måste ibland gå in och skydda dem mot hans påhopp. T.ex måste ju tonåringen få välja skola själv, man kan prata och diskutera och förklara men beslutet måste ju vila hos tonåringen. Tycker jag. I ett sånt läge kan han få spel och anklaga mig för att ge honom knivhugg i ryggen, försöka motarbeta honom och inte stå på hans sida etc. Men hur skulle jag kunna stå på hans sida i en sådan fråga? Kan man inte som föräldrar tycka olika och stå för det? Skulle jag kuva mig och vara tyst? Skäms ofta inför barnen och inför mina vänner. Vem är jag egentligen gift med?
    Någon som känner igen? Tips, råd, stöd? 


    Mellan dessa konflikter och utspel är han världens underbaraste man, varm, klok, rolig, omtänksam osv. Om det bara vore han och jag och barnen i världen skulle där inte finnas några problem. Allt handlar om hur han betraktar sig själv gentemot andra.

  • Svar på tråden När föräldrar tycker olika
  • Gameofthrones

    Jag förstår hur du menar. Jag kommer ifrån välbärgad familj. Det va klass på hur man ska bete sig, kläder mm.

    Jag har alltid strävat efter tjäna pengar på min egen hand, för att ta så lite lån som möjligt. Mina pengar som jag har idag har jag jobbar med svett, blod och tårar. Plus arv.

    Min make kommer ifrån arbetsklass, han har samma grundvärderingar att jobba för pengar. Det är viktigt.

    Mina barn har allt, men jag har varit noga med att vill man ha ngt ska man förtjäna det. Arbeta för det. Gå i skolan, sköt skolan, städa era rum, hjälpa till hemma och ha bra socialt umgänge.

    Jag har alltid gått till butiker såsom H&M, Lindex, Kapphal, secondhand - vi älskar secondhand. Sen ärvda saker som kläder och annat. Mina barn skiter i stort sett vad dem går i för kläder.

    Men ibland tittar dem med sina änglaögon - mamma kan du köpa dem här skorna, jackan? - självklarhet så gör jag det för det. Det blir inget tjat dem accepterar ett nej. Sen är jag envis och dem vet tjata funkar inte här hemma. =)

    För mig var det jobbigt med min familj fick allt jag pekade på. Sen ser man hur föräldrarna beter sig och bestämde mig att inte bli som mina päron. Och det funkade. Blev bättre människa.

  • Anonym (Mamma)

    Du är en egen individ med rätt att ha egna åsikter och om ni inte pratat om det förut är det dags att ni vuxna tar det snacket sinsemellan så han slipper känna sig uthängd inför ungdomen.

    Självklart ska man kunna diskutera och resonera med en tonåring som ska gå i gymnasiet, hen är antingen redan eller snart gammal nog att själv skaffa barn (!) och dessutom rösta, göra lumpen och stå på egna ben genom jobb och egen bostad så det är dags att båda ni vuxna (pappan främst) också hänger med i den utvecklingen och förstår att man måste börja anpassa sig mot en individ som snart är vuxen, snarare än en som nyss var barn. Man kommer längre med det och får mer respekt och gehör från ungdomen.

  • Inibini

    Han är sju år äldre.
    jag önskar vi kunde prata om det så att han inte kände sig kränkt varje gång. Har föreslagit att gå till terapeut men han vägrar. Kanske för att han inser att han har fel. Angående det där med att respektera andra menar jag. Håller helt med om att tonåringar ska respekteras, den ena är dessutom myndig...

Svar på tråden När föräldrar tycker olika