Mår dåligt och står inte ut med mitt barn

Hur länge har du provat dom antidepressiva och psykolog? Jag själv tyckte inte heller det hjälpte förens efter 2-3 månader och väldigt många samtal. Då började knuten lossna.

Man behöver inte veta varför man mår dåligt. Men det kan ändå hjälpa att prata och hitta lösningar som funkar för dig och ditt barn. Tyvärr är nog den bästa hjälpen avlastning.

Jag är tveksam till att Ts har så lång tid.. hon har trots allt barn och vi vet inte om pappan finns eller ej, om någon annan hjälper henne så hon Kan kurera sig... :/

Här är det främst barnet som man måste prioritera kan jag tycka.

Jag googlade på din överskrift. Hamnade på 1177. Där står det handfast råd du kan ta del av. Det står även att mm bör tala med sitt barn om att depression/utmattning är en sjukdom och vad den innebär. Man får upprepa och prata tills barnet förstår. Barnet märker ju när föräldrarna inte mår bra och det oroar och tär såklart på henne. Hon vet ju inte varför du hela tiden är arg och vad hon gjort för fel. Tänk dig själv om det vore en partner som gjorde så här och vägrade svara när du frågade vad det är. Det är psykiskt misshandel och manipulation.

Kan du inte det själv utan att bli arg på henne så kan utomstående hjälpa. Tex en lärare i skolan, släkting etc. Någon som barnet har förtroende för och som hr tålamod att förklara.

Var är hennes pappa?

Vänd dig till vänner, grannar, vården, mödravården, elevhälsa, socialtjänsten.

Har inte vården frågat dig om du har barn? Det är de skyldiga att göra. En sk ?child check? och ett barn med förälder med psykisk sjukdom får alltid hjälp.

Förklara kan jag säkert men tänker att det viktigaste inte är att hon ska förstå utan att lösa det så vi slipper ha det såhär. Vet bara inte hur.

Vården har inte frågat det nej.. känns inte som att de bryr sig.

Pappan är med i bilden och vi bor ihop men han förstår inte psykisk ohälsa riktigt utan ser det som en svaghet bara. Han tycker att dottern trotsar för mycket så det blir skrik ofta, jag måste också gå på tå för att han inte ska bli arg. Dessutom jobbar han mycket så kan inte be om avlastning eller så.

Har inga vänner eller grannar jag känner, socialtjänsten vågar jag inte kontakta men däremot vill jag ju kontakta vården. Men säger man bara att man mår dåligt och vill komma? Jag var där senast pga trodde jag hade problem med sköldkörteln (vilket jag inte hade) och läkaren sa att mina symptom även kunde tyda på depression och att jag skulle dit och kolla men nä, tiden blev avbokad och hörde aldrig av dem något mer. Kanske borde jag förklara att jag vill träffa psykolog direkt? Men det känns så konstigt för jag har ju träffat kuratorer/psykologer innan (flera år sedan) och upplever som om det är jag som ska göra jobbet och helt plötsligt "komma fram till något" för att jag ska kunna få hjälp.

Förklara kan jag säkert men tänker att det viktigaste inte är att hon ska förstå utan att lösa det så vi slipper ha det såhär. Vet bara inte hur.

Vården har inte frågat det nej.. känns inte som att de bryr sig.

Pappan är med i bilden och vi bor ihop men han förstår inte psykisk ohälsa riktigt utan ser det som en svaghet bara. Han tycker att dottern trotsar för mycket så det blir skrik ofta, jag måste också gå på tå för att han inte ska bli arg. Dessutom jobbar han mycket så kan inte be om avlastning eller så.

Har inga vänner eller grannar jag känner, socialtjänsten vågar jag inte kontakta men däremot vill jag ju kontakta vården. Men säger man bara att man mår dåligt och vill komma? Jag var där senast pga trodde jag hade problem med sköldkörteln (vilket jag inte hade) och läkaren sa att mina symptom även kunde tyda på depression och att jag skulle dit och kolla men nä, tiden blev avbokad och hörde aldrig av dem något mer. Kanske borde jag förklara att jag vill träffa psykolog direkt? Men det känns så konstigt för jag har ju träffat kuratorer/psykologer innan (flera år sedan) och upplever som om det är jag som ska göra jobbet och helt plötsligt "komma fram till något" för att jag ska kunna få hjälp.