Utbränd förälder

Ännu en söndag med tårar som rinner och ett tryck över bröstet. Två veckor sedan sist. Samma scenario, barnen har varit en vecka hos mig och sambon och ska i morgon till sin pappa igen och jag skäms för att jag tycker att det ska bli skönt. Oftast när man pratar om utmattning är det jobbet som är tufft. Det vore lättare för i mitt fall är det mammarollen som gör mig matt. Jag har tre barn. En 13 åring och en 10 åring varannan vecka och en 3 åring på heltid. Varannan vecka när jag kommer hem från jobbet är det lugnt och vi äter mat, sitter i soffan, kryper ner i sängen tidigt och hinner se något på tv eller läsa. Nästa vecka är det som för de flesta andra barnfamiljer ett pussel. Planering över skjutsningar till diverse träningar, matsedel som ändå ingen blir nöjd över, läxor som ska göras, slagsmål och tråkiga kommentarer mellan syskonen och skvaller om vad den andra gör som den inte får. 10 åring en ringer och skickar ljudklipp med frågor om att baka, va med kompisar och annat flera gånger varje eftermiddag när jag är på jobbet. Om hon får ett nej ringer och skriver hon ännu mer och försöker övertala mig. 13 åringen tycker tvärtemot allt jag tycker och är en otrolig retsticka som får igång sin lillasyster. Sambon är en tyst mus som fixar maten men knappt säger något den veckan vi är fem i familjen. Han tar hand om treåringen och tycker att jag servar de stora alldeles för mycket. Själv känner jag mig i kläm mellan barnen och sambon och hatar mig själv för att jag inte är den mamma jag vill vara och som jag borde vara. De är ju ändå bara här varannan vecka. Hos pappan finns två engagerade vuxna som älskar sina tre barn lika mycket. Här finns två trötta vuxna som inte orkar. Jag vet att jag har offerkoftan på men just idag är orken helt slut och allt jag önskar är att få vara helt ifred någonstans utan en enda människa att ta hänsyn till. Men egentligen är inte det heller sant för min högsta önskan är att vara den mamma mina tre barn förtjänar.