Hur vet man om det är dags att gå?

Hej! Åh jag känner igen mig så mycket i ditt inlägg. Jag lämnade ett 5 år långt förhållande för 1 månad sen. Jag älskar mitt ex galet mycket fortfarande, och jag gick länge och tvekade och funderade precis som du. Vi hade många bra dagar även på slutet. I mitt fall var det samma grej, jag var främst besviken på hur han var som pappa, men då i relation till hans barn från en tidigare relation. Sen jag lämnade har jag ältat om jag gjorde rätt, jag har saknat honom otroligt mycket. Samtidigt kan det ibland känns som en liten lättnad i kroppen. Ett slags pirr, jag är liksom av med något som ändå tyngde ner mig och irriterande mig ganska mycket när vi bodde tillsammans. Med det sagt har det varit jävligt svårt! Men om du ska göra slut, gör upp en plan. Planera i förväg vart du ska ta vägen efter du sagt det, öva på att säga orden etc. Det kan kännas löjligt, men för mig var det lättare att göra det rent praktiskt när jag hade förberett mig. Sen sa en klok vän till mig: är det mening att ni ska vara tillsammans kommer ni hitta tillbaka till varandra, och har du gjort rätt så kommer det här bli bra för dig ??

Inte mycket som blir som man tänkt sig... egentligen... sen kan man ju vara nöjd ändå!

Givet att ni har barn tillsammans så tycker jag i vart fall att du ska vänta ett litet tag. Under graviditet och efter förlossning finns mycket hormoner i kvinnokroppen har jag dessutom förstått. Jag brukar säga att dom blir knäppa.

Den där mamma-genen du efterfrågar hos din kille. Inte alla killar som har en sådan. Jag brukar inte vara så mycket med mina ungar första tiden. Det kommer sen allt eftersom.

Absolut. Jag tror man kan vänja sig och bli nöjd med det mesta egentligen, men man vill ju ändå välja så "rätt" som det går.

Jag tycker dock att jag väntat länge redan. Det var sambon som ville ha barn och därför är jag extra besviken på att han nu knappt verkar bry sig. Han har tvärtom blivit värre än innan barnet. Han sitter uppe till 4-5 på nätterna och spelar och är därför "för trött" för att gå upp med barnet på morgonen, men att gå och lägga sig tidigare är inget alternativ "för det har inget med varandra att göra". Och hus och hem förfaller, barnet tyr sig nästan bara till mig, sambon har knappt någon kontakt med vänner förutom i spelen och kontakten med familjen sköter mestadels jag. Vi var föräldralediga ungefär lika länge, men medan jag hittade på aktiviteter med barnet så såg sambon det mer som extra ledig tid att spela. Vi har heller ingen fysisk kontakt (whatsoever) då han inte vill/orkar/kan, så vi är väl mer som ett par sura rumskompisar nu för tiden...