HJÄLP! Min 1,5 åring är ALLTID arg eller ledsen

En 1,5 åring kommer absolut inte förstå vad du förklarar.. Han kommer bara förstå kroppspråk, om han är älskad eller inte.. om han är trygg eller inte..

Du måste nog ta tips av experter hur ni ska orka med det här tills han blir äldre, tills ni kan kommunicera med honom.
Jag tror att han måste bli 3-5 år innan ni kan kommunicera idéer eller koncept (enkla) till honom. 

Avlastning och andningsutrymme är nog det viktigaste för er just nu.
Och att hålla ut.

Jag vill inte skrämma upp dig, men jag känner igen mig så väl. De första åren med min äldsta son var hemska, rent ut sagt. Vi blev totalt ignorerade av vården och skuldbelagda av förskola/skola. Vi var väldigt ensamma med vårt extremt missnöjda barn. Allt var fel, konstant.

Vi skilde oss. Jag gick in i väggen.
Vid 11 års ålder fick han diagnos autism.
Nu vid 13 ska han utredas för ADHD.

Visst kan det vara en utvecklingsfas som går över, men om det inte gör det, ta det på allvar. Livet ska inte vara svårt jämnt.

Jag lider så mycket med dig och kan verkligen relatera, även om jag har haft turen att min son blandar upp sin gnällighet med en del glada stunder också. Men vissa perioder har varit för jävliga rent ut sagt.

Barnpsykolog via BVC är mitt enda tips men det är ett tips ifrån en oerfaren morsa som vill visa stöd. Jag hoppas verkligen att du skyddar dig ifrån att skuldbelägga dig själv och får hjälp. Skickar massa stöd och styrka!

Jag möter barn dagligen i 1-2 års åldern och vissa barn har ett väldigt temperament, framförallt när dom inte får som dom vill (vilket inget barn kan få hela tiden). Vissa barn gallskriker och slåss även mot oss vuxna, slänger sig på golvet och dunkar huvudet osv. Jag har själv ett barn på 4 år som är gnällig hela tiden, väldigt svårt att veta hur man hanterar, och det går inte att prata med henne om det fast hon är "stor".

Det är svårt att säga om ditt barn är mer eller mindre argt än andra barn utifrån din beskrivning. Tycker att du ska ta hjälp av bvc och den psykolog som är kopplad till dom. Om inte annat kan man få lite hjälp i att förstå om barnets beteende är "normalt ". Tänker att när man som förälder är slutkörd och inte orkar mer, lätt blir arg på sitt barn fast man vet att man ska vara den lugna, då behöver man söka stöd för att förstå situationen, inte bara avlastning .

Det finns bra böcker som ni kanske redan läst, men tex Fem gånger mer kärlek, Explosiva barn, samt blcker av Bo Hejlskov

Lycka till!

Jag vill ge några råd som fungerat för mig:

* Den här åldern och månaderna innan var den värsta för min son. Tiden efter 2-årsdagen har varit MAGISK. Dra inga förhastade slutsatser om vem han är innan han kommit dit, så myvket kan ändras i utvecklingen.

* Är han intresserad av leksaker? Särskilt sådana som kräver lite koncentration. Klossar, duplo, mindre pussel. Dagen min son lärde sig sitta ner och tänka vid leksaker påbörjades en stor förändring.

* Låt personer du litar på, t ex din mamma, försöka med egna metoder. Var inte snabb att förklara exakt vad han behöver. Oväntade kort kan fungera. Låt förskola i framtiden försöka på sirt sätt. Möte med djur? Möte med äldre barn? Testa all typ av stimulans för att se vad som ger lugn.

* Testa leka i vatten. Fyll en hink som han får kasta saker i om du har möjlighet. Badkar om det finns. Min son lugnades mycket av det.

* Öva jättemycket på tal och ord. Minskar frustration enormt.

* När det gäller utbrott på offentliga platser som stressar dig, testa tillfälligt att ha genvägar du kanske annars inte gillar som att ge mobilen, andra mutor. Vad som helst för att klara stunden för dig själv.

* Gå då och då tillbaka till basic och prova sådant du tidigare avfärdat som omöjöigt som att äta själv, sova utan krångliga sövningsmetoder, lyda tillaägningar. Utveckling kan ha skett sen sist du försökte.

Jag har ett argt barn. Var arg redan som bebis.

Se till att få pauser. Sov och ät regelbundet och ordentligt. Det går åt energi för att hantera det där. Även när det är lugnt är man ju (iaf jag) lite på spänn. Lite som psykisk misshandel. Man vet aldrig när det ska explodera.

Vårt barn är nu 6. Det är fortfarande problem, även i skolan. Men det har blivit sååå mycket bättre.

Vad har vi gjort? Typ som ni: allt vi kunnat komma på förutom aga och skamvrå.

Vi försöker hålla oss lugna, men när någon slår en så att det gör ont blir man skitförbannad ibland.

Vi försöker möta barnets behov av att få bestämma själv. Har tex fått gå till förskolan i sommarkläder i november (varma kläder i väskan).

Försöker att inte definiera barnet som en arg person utan lyfter fram när hen är snäll, mysig, rolig, smart mm.

Låter barnet ta konsekvenser. Vägrar man klä på sig blir det inget kalas. Sparkar man syskonen kan man inte sitta med dem i soffan. Skriker man dumma saker till mamma så vill hon inte leka.

Försök hitta vad som triggar barnets ilska. Trängsel? Hunger? Stress? Osäkerhet om vad som ska hända? Mycket intryck? Brist på fysisk aktivitet eller intellektuell stimulans?

Och så mitt favorittips som jag läste någonstans: när ni har haft en hemsk dag, sätt dig vid hans säng när han sover, lukta lite på honom och kom ihåg hur mycket du älskar honom. Vissa dagar kan man glömma det lite. Men visst älskar vi våra små pissjobbiga, arga, gnälliga barn väldigt, väldigt mycket!

Kan sååå relatera.

Vår flicka har också varit arg och missnöjd sedan hon föddes. Nu är hon 3 år och inte har det blivit bättre :(

Enligt mig är det fråga om personlighetstypen "High need baby". Vissa av de som är "High need babies" som bebisar får senare en NPF-diagnos, men inte alla. Vi väntar på utredning gällande vår dotter.

Vi känner också dagligen att vi skulle behöva andrum, alternativet att separera har kommit upp flertalet gånger. Men liksom ni så känner vi att det hade varit så synd att separera när vi älskar varandra så mycket. Jag menar, hade vi inte fått detta krävande barn så hade ju aldrig separation kommit upp på bordet. Och dessutom hade ingen av oss orkat med att ha barnet helt själv mer än något dygn, vi är helt beroende av varandra i att hjälpa och avlösa varandra. Så vi bryter ihop och kämpar på om vartannat. Bara 15 år kvar nu.

Förlåt om jag frågor och det är inte illa menat utan av nyfikenhet för har gått i samma banor själv med high need baby, men vad är syftet med att få en diagnos? Får man mer stöd/föräldrardagar eller liknande då på något sätt? Jag är lite kluven till det där med att sätta diagnos, idag har ju var och varannan person adhd eftersom dom är lite mer aktiva än andra. 

Du har helt rätt och det är så vi resonerar och försöker göra. Han är 2 år och 2 månader nu och han har haft väldigt bra perioder i samband med ny förskola och jag tror det beror på att han får mycket stimulans där. Men utbrotten är lååångt ifrån över efter att han varita "lugn och snäll" (usch vilket uruselt ordval här) så har det bara tagit några dagar så är vi tillbaka där vi började.. 

På vilket sätt blev det bättre med er 6åring? Vad var det som gjorde att ni såg en utveckling? Hur fungerar hon med sina syskon?

Varken vi eller skolan förstår varför det plötsligt vände. Ibland tänker jag att det kanske var några kopplingar i hjärnan som föll på plats helt enkelt. Kanske mha de anpassningar vi och skolan gjorde (slapp trängsel, minskad stress, fortsatt tydliga gränser, fick äta i litet rum istället för stora matsalen mm). Under en två, tre-månadersperiod förvandlades hen från en som ofta blev arg, skrek och då och då slogs, till någon som blev arg kanske något oftare än andra MEN som kunde stå med näven i luften men hindra sig själv från att faktiskt slå. Jag upplever det som att hen dels blev arg vid färre tillfällen, dels utvecklade impulskontroll.

När vi såg hen lyfta handen för att slå men ångrade sig berömde vi jättemycket. Också om hen valde att stänga in sig på rummet istället för att skrika fula ord.

Storasyskonet har fått många slag. :( Vi har inte alltid lyckats förhindra. Men det sker ytterst sällan nu. Syskonen har en bra och nära relation. Vi har aldrig låtit yngsta komma undan när hen slogs. Jag tror att det bidragit till att syskonrelationen är bra - att storasyskonet känt att småsyskonet inte låtits komma undan. Men i perioder har stora varit rädd för lilla. :( Stora har ALDRIG slagit tillbaka. Hade hen gjort det hade situationen nog varit helt annorlunda.