Klippa band med mor

Jag bröt kontakten med min mamma i perioder, det kunde gå ett par år ibland. Jag gjorde vad jag trodde var bäst då. Min mamma dog 20 år i förtid och jag ångrar att jag inte tog vara på tiden innan. Hur konstig hon än var så var hon min mamma och jag önskade att jag hade haft mer tålamod med henne, men jag hade inte de insikter som krävdes för det.

Jag tror på att göra det som är bäst för en själv om man far illa av en relation. Däremot behöver du nödvändigtvis inte bryta. Blir inte relationen bättre av att ni samtalar (där du ber henne att inte bete sig på ett visst sätt gentemot dig eller behandla dig på ett visst sätt) så kan ni träffas på dina premisser med dina gränser (gör det tydligt för henne vad du accepterar och inte). Det kan också naturligt gå några månader mellan mötena om det då känns bättre för dig. Om detta skulle medföra att din mor mår dåligt hänvisa henne till vård (hon behöver kanske också terapi egentligen för sina trauman?).

Jag har själv brutit med en medlem av släkten p.g.a. upprepade kränkande behandling år ut och år in. Samtal ändrade inte beteendet (det blev enbart beskyllningar om att hur jag tolkade hårda ord var mitt egna fel (som exempelvis uttalanden om att min man var mindre värd för han hade lägre lön då var jag larvig som påtalade att det sårade mig för detta var ren fakta (att människovärdet utgörs av lönen) etc.)). På ett sätt kan man 1) försöka samtala och se om personen är villig att ändra beteende (men det går inte att tvinga), 2) välja att fortsätta acceptera att bli dåligt behandlad, 3) avsluta relationen för att man inte kan leva med behandlingen från personen eller 4) att uttalat eller ej uttalat ta pauser i relationen (låta det gå tid mellan möten och telefonsamtal).

Min mor var inte emotionellt närvarande i uppväxten. Vi fick de praktiska behoven tillgodosedda men det var inget samtal eller närhet eller kärlek (hon var helt tyst och visade ingen ömhet i form av kramar eller pussar). Hon visade inget intresse för mitt liv så vi känner fortfarande inte varandra. När vi väl möts nu så är det heller inga frågor om hur det går för oss eller hur vi har det, vad vi jobbar med, hur barnen har det, vad de gillar att göra. Nada. Jag vet inte vad det totala ointresset beror på.

Har en mamma som vände ryggen mot mig när jag var tånåring pga att jag inte kom överens med hennes man. En riktig narcissistisk typ som såg mig som ett hot. Har sagt upp kontakten med henne under längre perioder. Nu pratar vi kanske en gång varannan månad.
Tyvärr så får inte alla en bra mamma... Jag tänker att hon missar det viktigaste som finns, en bra relation med sina barn. Som jag har och värderar med mina barn.

Min mor var också emotionellt frånvarande under barndomen. Förutom det var jag ofta hungrig, jag minns inte att vi någonsin satt vid bordet och åt middag tillsammans. Hon var totalt ointresserad av mig under min uppväxt, jag kände mig inte älskad för fem öre. Var bara en börda för henne, jag var oplanerad och hon upptäckte graviditeten för sent, det har hon själv berättat.

Jag är såklart skadad av detta och har också svårt med vänskapsband. Dock har jag världens finaste sambo och en son som jag älskar och som får all kärlek jag inte fick som barn. De är min familj.

Min mor har jag ingen kontakt med i nuläget. Hon har inte alltid varit snäll mot mig även i vuxen ålder, med nedvärderande kommentarer och kritik. En dag fick jag bara nog. Jag vet inte hur framtiden kommer bli, men just nu saknar jag henne inte ens och mår bättre av att inte umgås.

Gör det du mår bra av!

Jag vill kommentera den anonym vars mor har en narcissistisk partner.

Min mor har ett förhållande med en man med vuxen adhd ( Det är nte där problemet ligger) och med beroendeproblematik. Han har varit spel och alkohol beroende och förlorade sin mor vid 15 års ålder . Jag skulle säga att hans problem är att han har moders problem och min mor har bekräftelsebehov.

En mycket dysfunktionell problem till hans fördel. Vi har genom åren avrått och bett henne att säga upp förhållandet med den här mannen inklusive hennes en gång stora kontaktnätverk.Hon lever isolerad med honom tyvärr har jag bott med dem då jag har haft svårt att hitta bostad och det har varit extremt jobbigt och skapat mig borderline.Han har alltid retat sig på mig för att han tycker att jag är i vägen och mor har undvikit att lägga sig i. Jag tolkar det som hans behov av en mor.

Eftersom vi alltid haft en relation där hon är frånvarande med mig så har hpn alltid tagit hans parti . Det har gjort mig rastlös och rotlös och rörig vilket har påverkat mina relationer och att hitta ett stabilt jobb eller stabilitet genom livet. Jag ser på svaren att vissa kan relatera och jag kan känna igen mig i era svar. Jag håller med om att ta pauser skulle göra mig gott men är i ett läge där jag bor i samma byggnad som henne hade bostads sitsen varit bättre hade jag bott så lpngt från henne som möjligt. Jag påpekar för henne att jag mår.bättre av att ha mest sms kontakt med henne då jag blir matt eller irriterad av att vara i samma rum som henne mer än 5 min och att träffa hennes sambo.

Jag brukade sakna att ha en god kontakt med min mamma men jag känner mig redo

Att liksom släppa henne på nått sätt. Tack och lov bor vi inte tillsammans längre och

det gör att dem här tankarna och reflektionerna landar mycket lättare hos mig.

Jag skulle vilja höra mer från andras olika erfarenheter kring temat.

Tack ni som bidrar !

Jag kan relatera till dig. Jag har alltid kännt att min mamma har tagit avstånd på ett emotionellt sätt när jag var liten. Det var svårt att prata med henne om intima saker. Som din mamma har hon haft  lättare att knyta band till min bror då han är mer som henne. Jag känner mer och har behov att utrycka det jag känner.
Min mamma levde ensam under stor del av min barndom så hon var desperat för ett förhållande när hon träffade sin man. Hon lät honom behandla mig illa och tog hans parti. Var väll rädd att behöva leva ensam. Skadan är gjord och hon fattar fortfarande inte vilken skada hon har gjort mig. Men idag har jag lyckats gå vidare så att jag inte lider av det jag har uppleft med henne, även fast jag fortfarande kan få otrolig ångest av att tänka på det som har hänt och fortfarande händer där hemma. Jag bor utomlands sen många år nu så jag lever inte i det. När jag kommer till Sverige så håller jag mig borta från hennes man. Vill hon träffa mig så får hon komma dit jag är. Hur gammal är du?

Jag bröt alla band med min mamma för ca tio år sedan. Jag har aldrig ångrat det. Mitt liv är mycket bättre utan henne. Hon är narcissist och gjorde bl a min uppväxt till ett helvete. Mina syskon har också brutit med henne. Jag har kontakt med mina syskon, men det har inte alltid varit lätt (pga vår uppväxt; mamma gjorde sitt bästa för att så split mellan oss syskon).

Min mamma är som ni beskriver. Tydligen oförmögen att knyta an och visa känslor och ömhet till sina barn. Ännu sämre när det gäller barnbarnen. Jag skulle brutit till 100 % om det inte riskerade att jag förlorar min syster på kuppen. Hoppas ff att hon ska fatta att hon är mormor. Oxå en anledning till att jag inte brutit. Vi bor dessutom 500 m från varandra.  Vår bror har brutit för 27 år sedan. 
Min son har add/aspergers.  Jag tror att min mamma har detsamma. Det gör det hela lite lättare för mig att förstå. 

Anonym (D)

Jag i 35 års åldern. Har själv bott utomlands. Fick en bättre kontakt med min mor på telefon under den här perioden. Jag ville att hon skulle komma och hälsa på mig men hon var inte benägen att lämna sin man ensam. Han har ingen fysisk handikapp eller så men hon har gjort sig i en beroende ställning till honom.

I somras bad hon om ursäkt för sitt beteende då hon själv börjar komma till insikt , jag förstår att det inte r lätt för henne heller. Jag vet att många har inte fått nån ursäkt från sina mödrar, men hennes beteende skiftar tillbaka till att stänga ut mig för att sen helt plötsligt visa engagemang så en ursäkt hjälper inte. Jag tror att det är en djup programmering hon själv måste ta sig ur precis som jag håller på och ta mig ur. Hur reflketerar ni som har eller är i min situation?

Min mor har valt att leva under psykisk misshandel av min far. Det är 22 år sedan jag flyttade från deras hem så jag vet inte hur deras relation är nu men av det lilla jag ser verkar det fortfarande ha en dålig relation.

Min mor var frånvarande emotionellt tror jag berodde på depression hos henne och de som föräldrar inte kunde hantera sina barn. Mamma var väldigt mån om att ytan skulle se bra ut och kunde därför dra till med vita lögner inför vänners föräldrar (som då resulterade i att jag blev utskälld av kompisarnas föräldrar för att ha ljugit) och skolan. Hon tog alltid pappas parti när han även behandlade mig dåligt verbalt. Min mamma kommer aldrig få en bra relation till mig så länge hon inte är villig att inse att hon lever i en misshandelsförhållande och inse att hon har en egen vilja som räknas. Precis som du skriver skulle hon behöva programmeras om i grunden. Jag misstänker att min mor även växte upp med misshandel så det är nog inte så lätt när man uppfostrats in i det. Jag och mamma har inte ?lov? att umgås utan pappa och kan således inte reparera vår relation. Det är inget agg mellan oss. Möjligen sorg för att vi inte kan umgås som normal mor och dotter. Tror man som förälder att barnen alltid kommer stanna oavsett hur de blir behandlas och missar hela grejen med att bygga upp en fin och respektfull relation till sina barn så är det lätt att kontakten upphör.