11åring som söker sig till 14 åring

Jo det är förstås helt rätt väg att gå. Du är vuxen och har ansvaret för att din elvaåring inte utsätter sig för den typen av risker. Det ska du inte ens behöva höja rösten om. Du ska säga det som att det är helt självklart. Eftersom det är det.
Och är du inte säker på att ditt barn kommer lyda dig får du ligga steget före och alltid ha koll på vart och med vem barnet befinner sig. T ex genom "Hitta" på mobilen. Ring och dubbelkolla med kompisars föräldrar. Ta hjälp av släkt och vänner. Punktmarkera. Om så krävs. Om det inte krävs - då är problemet löst.

Du behöver inte vända ut och in på dig själv med hur du ska motivera beslutet för ditt barn. Det är nämligen väldigt enkelt. Säg så här:
"Det är förbjudet för barn (i det här fallet 14-åringen) att röka. Det är förbjudet för alla att knarka. Båda sakerna är nämligen farligt och förstås helt oacceptabelt. Jag kan inte tillåta att du hamnar i sådana miljöer och det är mitt ansvar som vuxen att säga nej till det. Annars har jag inte gjort mitt jobb som förälder. Jag förstår om det kan kännas tråkigt och jobbigt men det är inget som jag kommer ändra mig om,
och det är inget som går att tjata sig till. NN är säkert en jättefin kille/tjej på många sätt, men det spelar tyvärr ingen roll i den här frågan." 

Säg förstås detta i ett sammanhang när det är lugnt och trevligt och ni inte har bråkat. Tänk gärna ut något positivt som du kan ta upp därefter. t ex något som bara ni två ska hitta på, något roligt att se fram emot, så att inte allt bara blir negativt. Vik inte en tum från din övertygelse utan visa att du är stark, trygg och står pall alla försök till att obstruera. Lycka till!

Hej, jag vet inte om jag kan hjälpa till, men jag hade nog gjort i samma sak för mitt barn som min mamma gjorde för mig (Jag var 12 och killen som jag hängde med var 15 men med samma problematik.)

Jag hade tjatat ihjäl mitt barn (så gjorde min mamma och det hjälpte) utan att anklaga, typ: "Jag förstår att du gillar den här personen. I din ålder gillade jag de här killarna (visade gammal skolkatalog) och den och den och den var bra för mig, men inte den." Och därefter sa hon att: "Den här killen som du gillar. Jag förstår att du älskar honom och det är okej, för känslor kan man inte göra någonting åt och han är mycket välkommen hem till oss för att äta middag, men om han inte går med på det, så är du inte tillåten att umgås med den här killen.) Killen kom efter ett par månader - och var märklig - min mamma sa någonting i stil med: "Jaja, jag förstår att du vill vara med den här killen, men jag tycker att han verkar knarka, och jag kan ju ha fel, men du är mitt barn och jag måste ju liksom veta. Se till att den här killen bjuder hit sina föräldrar, så äter vi middag ihop, för så gör man när man träffar en kille och man vill vara ihop.) Där dog det hela ut. Jag ville verkligen inte att han och hans föräldrar skulle komma hem till oss, eftersom hans föräldrar var jättekonstiga. Det var först långt senare jag ens förståd att han knarkade och vad det betydde. För mig var det bara kampanjer i skolan om "Våga vägra knark och våld" som var min förståelse för det hela, d.v.s jag fattade på ett visst plan men inte på ett annat.

Alltså, som sagt. Gör som du gör med 11-åringens övriga kompisar, d.v.s. att du ser till att ringa föräldrarna. 14-åringen lär ju inte tycka det här är kul, men jag antar att du inte låter din 11-åring åka hem till folk som du inte har koll på. Om du tillåter det i alla fall, säg till hän att det är skillnad på ålder. Min mamma sa alltid 1,5 år upp och 1,5 år ner, vilket funkade för mig. För mitt eget barn säger jag att 2 år upp och 2 år ner är max, men jag har veto i vissa fall.