Kämpa för lycka?

Ska livet vara en enda kamp eller kan man ha det härligt i vardagen?

Jag lever med en man i en konstellation där vi har gemensamma och icke gemensamma barn. I de fall det bara är vi och vårt gemensamma barn hemma funkar vi och vår relation jättebra. Men så fort hans eller mina barn är hos oss funkar ingenting. Då är vi lite som i limbo och alla får gå på omkring och anstränga sig för att hålla skenet uppe.

Nu till saken, jag funderar på att lämna. Jag har fått lägenhet och har några dagar på mig att tacka ja eller nej. Jag vet vad jag vill, men tänker att jag kanske gör fel. Att jag kräver för mycket av livet. Det kanske ska vara såhär. Vad säger ni?