Dags att ändra normen

Hur ska man reagera när omvärlden anser att man ska orka och man faktiskt inte gör det? Hur ska man hantera den skam som man känner när man inte orkar? En mamma ska ju orka oavsett vad! Att pappan skiter i vilket är det ingen som bryr sig om men när en mamma erkänner att hon inte orkar, ja då är man en dålig förälder! Hur kommer det sig att det är så olika beroende på om man är kvinna eller man? Har det med att göra att kvinnan bär barnet? Hade det varit annorlunda om mannen hade varit den som var gravid? Att ha sina barn familjehemsplacerade idag är något man absolut inte ska prata om. Det är inte okej och det är synd om barnen! Ja om föräldern inte är ett regelrätt svin och har antingen misshandlat sina barn, tagit droger eller missbrukar alkohol. Då är det vad som är bäst för barnen! Men de föräldrar som inte orkar mentalt då? Nej det är inte okej för man ska ju orka ta hand om sina barn, eller hur? 

Det spelar ingen roll om man jobbar heltid och barnen har diverse aktiviteter efter skolan, man ska vara den där helylleföräldern som roddar med allt. Jobbar heltid, hämtar och lämnar barn, kör till olika aktiviteter, ser till så att barnen får mat i tid, att dom duschar när dom ska, städar, tvättar och allt annat som hör till. Man ska helt enkelt orka. 

Men när man inte orkar då? När tvätten ligger på hög, disken hopar sig i köket och dammråttorna rymmer från hörnen? När man mår så dåligt att man helt enkelt inte orkar med något, när det är en kamp att bara ta sig ur sängen. Men man gör det för att barnen kommer alltid först! Man ser till att barnen har mat, är rena och har rena kläder för att det är det man ska göra. Barnen kommer till sina aktiviteter som dom ska, man hälsar glatt på de andra föräldrarna på fotbollsträningen och pratar lite allmänt om vädret. Man tänker att man är en dålig förälder och när man är ute så känns det som att alla dömer en när ens barn får sitt hundrade utbrott i affären för att det inte är lördag och dom vill ha godis. Till slut ger man med sig för att man inte orkar känna allas blickar. Man tar sig igenom affären och sen åker man hem. Man kommer hem och fixar middag och lägger barnen för att sen när barnen sover bryta ihop, går in i sitt sovrum och skriker in i kudden för femtielfte kvällen i rad. Man gråter och önskar att man hade orkat mer, men man orkar bara inte. Man ligger sömnlös och tänker på hur man ska ta sig igenom nästa dag. Nånstans fram på småtimmarna lyckas man äntligen få lite sömn och helt plötsligt ringer larmet och det är åter igen dags att gå upp och vara den där helylleföräldern igen som aldrig gör något fel. Man tar på sig en mask och fortsätter som om inget har hänt. 

För man vill inte erkänna skammen! Att man inte orkar! När sen till slut faller ihop så kommer alla dömande ord ikapp. Man är en dålig förälder som inte kan ta hand om sina barn. Alla runt omkring tycker att man gör fel för att man väljer att godta ett LVU där barnen hamnar i en annan familj. Ingen annan förstår att det man gör är för barnens bästa. Man får höra både det ena och det andra, att man ska kämpa för att få hem sina barn igen! Att det är synd om barnen som inte får växa upp hos sina föräldrar men dom har fel! Oavsett vart barnen växer upp så behöver dom trygga vuxna omkring sig! Om det då är föräldrarna eller om det är ett familjehem det spelar ingen roll! Så länge barnen kan få den uppväxt dom förtjänar är det allt som betyder något! 

Sen vet jag att det är många som avskyr allt som har med socialtjänsten att göra och anser att de ?kidnappar? barn från sina hem. Men om man inte har hela historien så kan man inte döma någon! Oavsett om det är en förälder eller om det är socialtjänsten som alltid gör vad som är bäst för barnen! I mitt läge har jag välkomnat socialtjänsten och att mina barn har blivit placerade. Jag har accepterat att jag inte kan vara den förälder mina barn behöver! Mina barn har det bra, dom får växa upp med trygga vuxna och får möjlighet att utvecklas till sina egna individer! Och vilka individer de har blivit! Jag älskar mina barn och att jag valde att acceptera ett LVU är det bästa jag någonsin gjort för oss alla! Det roliga är att det inte går att prata om det för man får inte lov att erkänna att man inte orkar! Det är förenat med skam att inte kunna ta hand om sina barn! I alla fall i omvärldens ögon! De anser att de har rätt att döma mig som förälder för att jag öppet erkänner att jag inte orkar ta hand om mina barn. Att jag anser att mina barn har det bättre där dom är nu! Jag är INTE en dålig förälder för att jag ger mina barn det de behöver mest; en trygg uppväxt! Jag är INTE en dålig förälder för att jag skyddar dem från det som skadar dem! 

Alla som jag pratat med har sagt att jag är en bra förälder som sätter mina barns behov först. De som förstår, jag har fått höra annat med, att jag inte är en bra förälder att jag väljer bort mina barn för att leva som jag själv vill! NEJ!! Jag väljer inte bort mina barn! Jag väljer att ge dem det jag kan! Jag väljer att låta dem växa upp där dom kan vara trygga! Och om det är fel ja då är jag kanske en dålig förälder! Men jag anser inte att jag är en dålig förälder! Jag anser att jag gör allt för mina barn! Om fler personer bara vågade erkänna sina brister skulle fler barn få trygga uppväxter! Man måste våga be om hjälp när man inte orkar! Istället för att kämpa emot och vara motstridig, acceptera att man inte har orken! Nu säger jag inte att alla LVU är rättfärdiga men många är det! Föräldrarna måste bara lära sig att se sina brister och acceptera dem! Orkar man inte så orkar man inte! Det är inte fel att be om hjälp! Det behöver ju inte betyda att barnen ska flyttas till ett familjehem. Det finns så mycket hjälp man kan få innan det går så långt! Det finns familjebehandling, föräldrastöd, avlastningsfamiljer där barnen kan vara varannan helg eller liknande. Man måste bara våga be om hjälp! 

Det är dags att släppa skammen om att be om hjälp för att bli en bättre förälder!