Råd utifrån erfarenheter av sen abort pga sjukt foster

Jag beklagar verkligen att du behöver gå igenom detta. Även jag fick besked om fosterskador ej förenliga med liv och gjorde abort i vecka 18.

Det var oerhört tungt på alla vis, någon del av mig trodde att det skulle bli bra så fort fostret var ute (himla dumt att tro). Där jag bor är det rutin att man får med sig en tid till kurator när man lämnar förlossningen efter aborten.

Vi valde att inte se fostret, beslutet togs där och då och har inte ångrat det valet. Vad som är rätt för dig vet bara du.

Vi valde att skicka för obduktion och tog fvp för att få reda på så mycket som möjligt om vad som var fel. Efteråt blev den lille kremerad och gravsatt anonymt i minneslunden på kyrkogården där vi bodde (rutin, inget vi själva valde). Jag gick förbi en gång för att se hur det såg ut där men har inte besökt den igen.

Det var första graviditeten och vad som skulle blivit första barnet. Efter det blev jag besatt av att bli gravid igen, det tog ett tag men sedan blev det en ny graviditet. Då kom mycket tillbaks och jag har fått hjälp av en psykolog att hantera alla känslor. Förhoppningsvis blir det ett friskt barn den här gången.

Jag stannade hemma veckan efter på grund av blödningarna främst, och så gjorde även min partner. Något jag är väldigt tacksam för, är det något råd jag kan ge är det att inte vara ensam direkt efteråt för det kom krascher snabbt och oväntat dagarna efter.

Förlorade ett barn i vecka 12 kollade på fostret men ångrar sååååå mycket att jag inte häll i det.. hade hjälp läkning processen mycket :) så råder dig att kolla och hålla det är ju ändå ditt barn, och va inte rädd det ser precis ut som ett barn bara mer genomskinligt

Tack för att du delar med dig. Det här skulle ha blivit vårt andra barn. Jag är oändligt tacksam för det friska barn vi har och osäker på om jag orkar försöka igen eller om vi ska fokusera på att vara glada över det vi har. Jag hoppas innerligt att det går bättre för er denna gång.

Tack för råd. Framför allt min sambo är rädd för att det ska se otäckt ut.

Om det kanske hjälper någon annan kan jag berätta lite kort om hur min abort var. Det var både fysiskt och psykiskt påfrestande, men faktiskt inte så illa som jag hade befarat. För mig var den värsta, mest akuta sorgfasen när jag väntade på besked om vad som var fel och när jag väntade på att göra abort. Men det är olika, min sambo mådde sämre psykiskt efteråt.

Efter första tabletten som man får 1-3 dygn innan mådde jag oerhört illa, hade yrsel och var extremt trött. Jag hade inte orkat jobba. Själva aborten gick så smidigt det kan göra under omständigheterna. Jag skrevs in vid 7.30 och åkte hem vid 14.30. Har förstått att ibland får man alla tabletter på sjukhus och ibland börja hemma. Jag är glad att hela förloppet skedde när jag var inlagd. Det kändes tryggare eftersom jag ganska snabbt fick ont och kunde få bra smärtlindring med morfin. Också skönt att slippa riskera ett snabbt förlopp innan jag var på plats. Barnmorskan hjälpte mig med att kolla vad som kom så snart jag kände någonting, så jag inte behövde riskera att se någonting jag inte ville.

Jag fick ett samtal med kurator inbokat på morgonen när jag blivit inlagd. Det verkar inte vara standard, så jag kan rekommendera andra att be om det. För mig var det ett bra stöd. Har även fått samtalsstöd efteråt.

Eftersom fostret hade skador på buk och ansikte valde vi att se bara en hand och fot. Jag vet fortfarande inte om det var rätt beslut, om det hade varit bättre att se allt eller inget.