17 och kan inte bo hemma

Jag är 17 år och kan inte bo hemma längre. Jag bråkar konstant med mina föräldrar och har på senare tid verkligen vuxit ur den drömmiga synen om att ens föräldrar är perfekta. Jag har insett hur manipulativa båda mina föräldrar är och de lyssnar aldrig. Jag har tidigare under ca 14-16 års åldern mått otroligt dåligt och tvingats söka hjälp för min psykiska hälsa. Jag blev diagnostiserad med depression och senare ADD. Idag ser jag ingen psykolog längre av några anledningar, men depressionen sitter alltid kvar lite grann tillsammans med ångesten. Jag har förklarat tydligt för mina föräldrar hur det ligger till och dom har själva pratat med psykologen jag gick till så dom vet allt om mitt mående. Trots det har de inte mycket till förståelse. De gör konstant de dom anser är bäst för mig och lyssnar inte på vad jag säger. Jag kan inte längre prata med mina föräldrar om hur jag mår eller bara olika situationer som hänt i livet utanför hemmet utan att allt blir till en diskussion. Vi bråkar konstant och de plus att försöka få bra betyg i gymnasiet samt att ha ADD är ingen strålande kombo. Under min psykolog tid berättade jag de mesta för henne, vilket resulterade i att soc dök upp på skolan dagen efter. En utredning om min familj och hur min pappa hade tagit tag i mig och skakat mig av ilska en gång när han blev arg under ett bråk, startades men blev sedan nedlagd. Det här skedde när jag var ungefär 15 och efter det gick allt bara utför. Jag bråkar som sagt varje dag med mina föräldrar och vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte bo här hemma längre men samtidigt vill jag inte lämna min lillasyster (1 år yngre). Jag har märkt hur hon har påverkats av mitt mående och våra bråk och det känns just nu som att allt fel i vår familj ligger på mig. Jag klarar verkligen inte av att bo hemma längre men jag är livrädd för att ta kontakt med soc igen då jag är rädd att saker blir utom kontroll. När jag sist pratade med soc lyssnade de inte alls på mig och skötte en rad saker helt fel, som bland annat att dyka upp på min grundskola mitt under en lektion och kalla mig till rektorn framför hela klassen. Verkligen diskret. Om det inte hade pågått en pandemi hade jag nog kunnat stanna hos min farmor, men det känns också lite mycket begärt. Jag vill egentligen bara kanske skaffa en egen lägenhet men har inga pengar för det alls. Vågar inte fråga om jag kan bo hos en kompis eftersom det bara känns som alldeles för stor börda. Mina föräldrar är inte riktigt på samma sätt mot min lillasyster men vågar ändå inte lämna henne då jag vet att hon behöver mig. Bup och andra åtgärder har tidigare inte behandlat mig speciellt bra heller vilket gör att jag är ännu mer rädd för att söka hjälp. Vet inte vad jag ska göra klarar inte av att bo hemma längre.