Polyamorös

Vill bara kommentera två detaljer omkring terminologin i ditt inlägg.

Att vara polyamorös är inte en läggning utan en livstil baserat på att ha kärleks/sexuella förhållanden till flera parter med alla parters kännedom och accept. 

Och att upprätthålla en kontakt med en annan part, utan sin partners kännedom, där båda ömsesidigt bekräftat att det finns dragning/kärlek till varandra, kallas att ha en känslomässig affär.

Så som läget är idag så är du inte polyamorös, bara känslomässigt otrogen. 

Fast, enligt Wikipedia så är det ju polygami som är själva livsstilen medan polyamorös kan man vara trots att man lever i ett monogamt förhållande.

Är det viktigt vad saker och ting betecknas? Det viktigaste i detta sammanhanget är väl att du går bakomryggen, och sviker din man varje dag.

Under mitt äktenskap har jag en gång tidigare haft känslor för en nära vän och han för mig. Berättade för min man, och ville absolut inte agera på känslorna. De försvann så småningom, men de känslorna var inte ens i närheten av vad jag känner för denna aktuella man. Utöver min make så har jag inte känt såhär starkt för någon. Min man visste om kontakten med den mannen men jag valde att upphöra med kontakten då det var så mycket känslor inblandade och det påverkade mig starkt.

Jag hoppas någon med mer erfarenhet och kunskap svarar här. Jag är rätt övertygad om att jag är polyamorös men har inte insett det förrän nyligen.

För ungefär ett år sen så gjorde jag något jag inte trodde jag skulle klara... Jag kände karln i fråga sen tidigare men inte träffats sen vi var i 20-årsåldern. Han var ff attraktiv och han tyckte detsamma om mig. Han hade träffat kvinnan i sitt liv och skaffat hus, barn osv. Jag lever med mannen i mitt liv. Men trots det ville vi testa att vara med varandra igen... Jättedumt...

Blev bara en gång...

Såhär är det... Jag har fått oanständiga förslag även efter otroheten, även av riktigt attraktiva män. Men jag kan inte. Jag vill inte. Trots att jag är översexuell. Trots att jag redan passerat gränsen och i mångas ögon säkert är en slampa.

Men hade jag varit monogam så hade jag ju känt att "bara min man" och "aldrig mer någon annan". Och majoriteten av mitt sinne, min kropp säger så. Men... Jag vet inte hur jag ska förklara. Två män till har en speciell plats i mig...

Får inte ihop ditt nick med att tråden ligger under "Homo/Bi/Trans"
Vad är du för något?

Ja vad fasen ska jag lägga tråden under då? Jag är väldigt hetero men som sagt ev. Polyamorös/polyromantisk.

Men det spelar inte så stor roll. Jag älskar min man och vill leva med honom o är fast besluten om att vi ska hålla ihop. Han är lika fast besluten han. Sen får vi väl se vad som händer i framtiden... Om jag får möjlighet att träffa min crusch igen så kanske jag inser att det inte är så som det känns, att det kanske inte finns något eller som kommer vi aldrig mer ha kontakt, lutar åt det just nu... Men jag kommer fortsätta fokusera på min man och våra barn och föra oss framåt.

Vet din man om de andra kontakterna? De du gått hela vägen med, t.ex han du inte träffats sen 20 årsåldern? 

Enligt min erfarenhet är hjärtat stort och där finns plats för flera.

Min ljuvliga hustru är väldigt förälskad i vår gemensamma älskare, och jag tycker bara det är jättemysigt att se. Hon är glad, uppåt och allmänt kåt. Jag känner mig inte ett dugg hotat eller utsatt för konkurrens på något vis. Så man kan absolut ha plats för flera.

Det behövs mer kärlek i världen. 

Det är inget fel med att ha sådana känslor, utan det är dina handlingar som räknas. Antingen får du fatta beslutet att förtränga dina känslor för den andra mannen (eller om du är beredd att skiljas, satsa på honom och bryt upp från din man). Eller, om du tror att din man kan hantera det, prata med honom om hur du känner för din andre - kanske kan ni ha öppet förhållande? Jag tror absolut man kan vara polyamorös och att det kan funka, men svårt om det inte är något man varit öppen med från början med varandra.

Sedan tror jag att om ditt äktenskap är bra och ni verkligen älskar varandra så är det rätt stor sannolikhet att dina känslor för den andre är lite fantasifoster och om ni på allvar blev ihop skulle känslorna mattas. Så frågan är om du är beredd att riskera det du och din man har ihop för en tillfällig förälskelse?

Sluta skönmåla saker. Det du håller på med kallas för otrohet och inget annat. Säg som det är till din stackars man så får han åtminstone valet att lämna dig.

Nyckeln är helt enkelt öppenhet och kommunikation, lever nu för första gången i ett öppet förhållande och min flickvän som har längre erfarenhet av det än jag själv sålde bla in det med det enkla argumentet att normen till alldeles för stor del är att vara otrogen och ljuga om det. Så har man behov eller intresse av att berika livet med andra är det så mycket skönare att bara kunna vara öppen med det och det säger mycket om både relationen och en själv att man kan ha den nivån av ärlighet och tillit.