Engagemang i era partners - vad kan man förvänta sig?

Vad jobbig situation! Förstår din frustration. Att han är rädd för att misslyckas låter som en bortförklaring. Vad är det han inte vågar göra mer exakt? Kan han inte fråga om din dag för han är rädd för att misslyckas? Kan han inte diska för han är rädd för att misslyckas? :(

Har det här kommit nu med graviditeten? Han kanske är ängslig för att inte klara av att bli förälder med allt ansvar som det inne?

Som det innebär skulle det stå

Ni har varit sambos i 6 år, hur har det sett ut i dessa år med det du nämner? Har han aldrig diskat, handlat eller tvättat under dessa år?

Eller vad är det som inte funkar?

Är han rädd att misslyckas för att han inte gör som du tycker? Ibland kan våra egna krav ställa till det när vi omedvetet tycker att inget annat duger än just det sättet jag gör. Har du för höga/omöjliga krav? Blir han passiv för att han vet att han får kritik för att det inte duger på hans sätt?

Vad är det egentliga problemet?

Ursäkta, men hur mycket har du skällt på honom genom åren?
Skämt, men har han någon diagnos?
Brukar finnas en bakomliggande orsak till att vuxna människor helt saknar driv och initiativförmåga och inte kan ta till sig av tips och råd från andra. 

Hur fungerar han på sin arbetsplats?

Har skiljt mig från en arbetsnarkoman som i alla lägen prioriterade sitt jobbande och sig själv före familjen AB och vår relation. När vi pratade om detta så var allt solklart och varje gång slutade det alltid med att han jobbade och jag fick fixa allt själv. Ibland kunde han komma med den dumma kommentaren att han hade ju inte bett mig göra det så varför gjorde jag det. 
Ja, varför tvättade jag när smutstunnan var full och det ekade tomt i barnens garderober och sedan var sur för att han inte tvättade?

Jag är också förvånad att det uppdagas efter 6 år. Har ni inga småsamtal i vardagen? Har ni inte haft det under 6 år så tror jag det inte ändras nu. 
Vi har sällan haft planeringssamtal om det inte gällt väldigt stora saker, de mesta reds ut i de vardagliga samtalen vi har

Om det funkat i 6 år ser du till att det funkar i ytterligare minst 10 år när barnet kommer. Skriv listor på vad var och en ska gora och när for att få vardagen att flyta. Du vet ju att det inte blir lättare med barn, så planera att ta in hyrd hjälp om du behover.

Sen blir jag lite fundersam över det du skriver om veckosamtal och planeringsmöte etc... Alltså ni är sambos och delar säng med varandra, ni är inte affärspartners.

Pratar ni inte med varandra i vardagen?

"älskling jag ser att köksstolarna är rangliga, vi kanske behöver nya? - jo jag har sett det, vi kan åka till Ikea imorgon och kolla lite om du vill?"

"åh vad smuligt det är i köket, jag dammsuger efter maten, du kan väl hänga ut mattorna åt mig?"

"fixar du frukost medan jag duschar? - absolut, vill du ha ägg eller ska jag koka gröt?"

"jag tänkte låna häcksax av Nisse i helgen, kan vi hjälpas åt att klippa ner häcken?"

"gumman jag åker till återvinningen med skräpet så slipper du det. - tack vad snällt, då kan jag åka och handla istället"

Under mina 15 år som gift har våra samtal sett ut så här varje dag år efter år....

Inte har vi behövt ha några avstämningsmöten eller veckoscheman.

Ursäkta, men detta är så tvärtemot mitt fd äktenskap att jag inte kan låta bli att skratta faktiskt.

Allt jag sa som som behövde fixas fick jag fixa själv annars blev det inte gjort. Allt ifrån koppla el till laga trasig trapp osv. Han jobbade ju.
De få gånger vi gemensamt skulle göra något slutade i 99% av fallen att dåvarande maken helt plötsligt bara var borta. Det hade så klart hänt något jobbrelaterat och jag fick fixa klart det VI skulle göra.
Vi åt frukost typ kl 9 varje dag för det passade hans arbetstider ( i 13 års tid), men de gånger jag inte fixade frukost var det en överraskning att jag förväntade mig frukost kl9. Hur skulle han kunna veta det?
Hade vi bjudit hem gäster och skulle handla och städa var han frånvarande och kom in lagom för att hinna duscha innan gästerna kom. Varför skulle han hjälpa till? Han jobbade ju.

Jag är så glad att jag begärde skilsmässa!

Låter som hos oss. 

Eller handlar det om strategisk inkompetens? 

Dvs att låtsas inte kunna, eller systematisk göra fel, för att i fortsättningen slippa.
birgittashastsida.com/2020/12/27/for-bra-for-att-inte-delas/

Jag tycker att det har funkat bra tills vi flyttade större för ca året sedan, innan dess bodde vi väldigt litet och trångt med få mindre saker att fixa. Jag är en typisk ?service person? som gärna hjälper fixar och planerar. I och med flytten kom vi överens om hur vi vill leva. Alltså jag vet inte vart det har farit snett. Det har blivit väldigt synligt i och med covid karantän, vi är hemma mycket och han bara... existerar, passivt. Som sagt pratar vi om hur vi vill ha det men han verkar inte kunna göra ord till handling. Han säger att han är perfektionist och om han vet att det inte blir prefekt kan han lika gärna strunta i det... Men jag har nog sakta börja tappa förtroendet då jag ber honom fixa saker istället så kanske jag kan ha koll på planering? Men det blir inget gjort, och ansvarstagandet finns inte där. Jag har anklagat honom för att ljuga i och med att det inte blir gjort vecka efter vecka.. men han håller inte med. Nu har jag ingen tonåring men upplever att han beter sig som en ibland. Han funkar okej på jobbet, haft samma många år, men märker att han har problem med att arbeta med andra människor och surnar till och gör det mer besvärligt än det behöver vara.

Jag håller på att bli galen på hur han gång på gång ormar sig ur ansvar. Känner mig manipulerad och utnyttjad och nu när jag fått se vilken typ av latmask han är. Vill att vi ska göra saker gemensamt och gemensamt ansvar men är inte villig att lägga in växeln som behövs.

@Mandel - Du är spot on. Han jobbar ju faktiskt. ????

Mina krav har ju höjts under åren då vi blivit vuxna och allt som kommer med det men inga orimliga krav. Däremot vet jag att jag har svår att uttrycka mig lugnt när jag blir upprörd pga att jag är en känslomänniska och han är mer logiskt lagd. Jag är verkligen inte perfekt men nu kommer ju bebisen och ja jävlar, borde sett detta tidigare?

Låter som en toppensituation, att vara mamma inte bara åt en bebis utan också över en fullvuxen man. Något förslag på hur TS ska orka axla detta? Kokain kanske på småtimmarna efter 7e amningsronden med block och penna i högsta hugg?

Vad har TS då för fördelar att vara ihop med mannen om han dränerar hennes energi och hon måste ta allt huvudansvar? Då tjänar hon ju mer på att bara få rå om sigsjälv och bebis. Nej, lösningen är inte att TS ska bli extra morsa utan han får väl söka psykologhjälp om han är så jäkla kass. Eller gå någon hushållskurs. HAN får lösa det.

-rädd för att misslyckas- jo tjena... ska själv testa den nu på maken inför tömning av diskmaskinen. Ska se hur populär den är