Skilja mig?

Det råder inga tvivel om att du skulle få det bättre själv. Du slipper ju ta hand om och passa upp honom. Du slipper en massa irritationsmoment. Du får mer tid över till dig själv och ditt barn.

Med tanke på hur ofta han är hos dig så tror jag inte han skulle sörja speciellt mycket över en skilsmässa. Det kan ju vara så att han är för feg och vågar inte säga att han inte älskar dig längre och vill skiljas. Med tanke på hur stort intresse visar för dig så kan han kanske vara otrogen.

En skilsmässa är jobbig att gå igenom men du klarar det. Fördelen är ju att du redan har eget boende. Du måste tänka på ditt barn i första hand och det finns inget barn som inte märker av när ens förälder mår dåligt.

Du förtjänar något bättre, en som älskar dig och avlastar och stöttar dig. Vill du fortsätta leva som du nu gör?

Blev förhållandet dåligt precis i samband med att bebisen kom och det var bra tills dess? Jag vet inte om män kan drabbas av förlossningsdepression - inte hormonellt förstås men psykiskt? Har omställningen i livet blivit en för stor chock?

Om du känner dig säker på att förhållandet är slut och att han verkligen inte har intresse av barnet, är det kanske lika bra för dig att ni separerar. Som grundregel ska vårdnaden vara gemensam och vem vet, om något år kanske mannen vill engagera sig och vara en pappa. Fundera på vad som är bäst för barnet och vilka fördelar resp nackdelar du kan få med gemensam eller enskild vårdnad.

Finns det risk att han kommer att ställa till problem för dig och jävlas om han står kvar som vårdnadshavare? Vägra skriva under papper, vägra överlåta föräldraledighet som han ändå inte vill ta ut själv, ställa till problem om du vill flytta? Behöver du kunna söka bidrag och stipendier som du inte kan få om även hans inkomst ska räknas med? I så fall kan enskild vårdnad vara det bästa. Fördelen med det är att du bestämmer allting helt själv och inte behöver förhandla med honom. Vill du flytta utomlands med barnet är det ingen som hindrar dig, du väljer helt själv vilken skola barnet ska gå i osv.

Men ert barn är endast ett halvår och vill du verkligen skära av pappan så definitivt? Visst du kan alltid överlåta tillbaka vårdnaden till pappan senare men om du tar hela vårdnaden själv är det en ganska kraftig markering att han är "off the hook" och inte behöver engagera sig i sitt barn. Det bästa för barnet är att ha kontakt med båda föräldrarna om man inte är direkt olämplig, även om du är boendeförälder och de kanske bara umgås några gånger om året. Vilket de iofs kan göra även om du har enskild vårdnad, för vårdnad och umgänge är två separata saker.

Nu ts, vill jag ge en eloge för dig o lyfta ditt mod över måååånga andras. Det behövs fler som dig. Tuff o stark, fast jag absolut vet du haft jobbiga stunder med tårar. Det, att du vågar ta steget i din situation, är verkligen beundransvärt. Här är alltför många som mår jättedåligt i sina förhållanden, men stannar kvar, år efter år. Varpå hela familjen mår uselt. Orsakerna är ofta grundade i feghet. S0 jag säger åt dig, du är stark i dig själv. O kommer klara dej galant. Lycka till med din guldklimp, ni blir tajta. Det är bara att beklaga barnets pappa var ett sånt ashole till far. Kram

Utifrån vad du skrev i trådstarten så tycker jag att du gör rätt om du lämnar. Det har du redan gjort i praktiken, så det "enda" som är kvar är pappersarbete.
Det var starkt gjort att du flyttade ut och om han inte har insett att han bör ta sitt ansvar då har du inte så många vettiga valmöjligheter.
Som en man tycker jag att din mans beteende är verkligen bedrövligt. Har man bestämt sig för att skaffa familj då ska man ta hand om sitt barn tillsammans med sin kvinna. Nu är det som det är, beklagligt nog har du inte kunnat se vad han går för i god tid. Men du verkar vara stark och jag tycker att du tänker rätt för ditt barns och ditt eget bästa.

Läget är tyvärr som det är och du kanske inte är helt inne på att fira men en okänd man får väl önska dig grattis på födelsedagen! 

Han vill uppenbarligen inte vara med dig längre så han kommer inte att bli särskilt ledsen när ni väl skiljer er.