Äktenskapsproblem. Hur mkt berättar ni för familj och vänner

Såna bomber briserar dagligen så det är inte så märkvärdigt som man själv tror. Det är heller inget att skämmas för. Man överlever även det, jobbigt första gången man säger det men det blir bättre. För mig blev det att säga att han

redan flyttat och vi ska skiljas eftersom det gick så fort.

De som behövde veta sa jag det direkt till, andra fick upptäcka själva. Det visade sig att ingen brydde sig nämnvärt. Det var värst att berätta för de två utflyttade barnen. Lycka till, du klar detta!

Min man tycker precis som din att våra problem ska hållas inom äktenskapet, han pratar helst inte med någon. Vi hade en period när vi krisade och då pratade jag med både en väninna som känner oss båda och med hans familj, och det hade vi också mycket diskussioner kring. Vi löste våra problem och är fortfarande tillsammans och såhär i efterhand kan jag förstå varför han inte ville att vi skulle blanda in andra. Nu känner de till vad som hände och det kom fram lite för mycket detaljer kring både hans och mitt skit, och det är jag lite obekväm med nu eftersom vi valde att fortsätta relationen.

Jag har däremot större behov av att lufta och få råd av andra, och jag löser det genom att fråga på anonyma forum som det här. Jag skulle också kunna tänka mig att prata med en väninna som inte känner oss båda utan som är bara min vän. Men jag kommer inte att prata med gemensamma vänner om våra problem i framtiden. Nu är det inte aktuellt längre men även om vi skulle separera kommer jag att vara försiktig med att avslöja detaljer, jag vill inte att han heller ska berätta för våra gemensamma vänner om de fel jag gjort. Det kan sätta dem i en obekväm situation och jag vill inte att de ska få sin bild av vare sig honom eller mig färgad av våra privata inbördes problem.

Däremot behöver man inte låtsas och upprätthålla någon slags fasad om det lyckliga paret. Det är svårt om ni har många gemensamma vänner, ska ni isolera er eller fortsätta umgås med andra, och hur ska ni då bete er?

Hur känner du, kommer ni att komma fram till ett beslut ganska snart om huruvida ni ska skilja er eller inte?

Jag har vänner som höll upp fasaden om den lyckliga perfekta familjen ända fram tills den dagen de meddelade att de ska skiljas och det kom som en bomb, vi vänner blev chockade. Efter en tid berättade frun i det fallet för mig en del av hur deras relation hade varit. Jag fortsatte vara vän med båda men det hon berättade påverkade min bild av honom och jag fasade ut hans och min vänskap så småningom. Det är mycket man inte vet om sina vänner och han var inte den person jag trodde han var, vilket han bevisade för mig på egen hand senare också.

Vill bara tillägga angående mina vänner "det perfekta paret" så visst vi blev chockade först eftersom det var så oväntat, men det gick över snabbt och vi vänner accepterade faktum och så var det med det. Några av vännerna fortsatte umgås med båda, några höll kvar kontakten med den ena medan den andra rann ut i sanden. Det var min dåvarande sambo som var vän från början med killen i förhållandet och jag fick höra en del skitsnack om henne, så det var faktiskt jag som frågade henne om hon ville berätta sin sida av storyn. Han var en skitstövel visade det sig så jag avslutade vår vänskap men det hade jag gjort till slut oavsett om hon berättat för mig eller inte.

En separation behöver ju inte nödvändigtvis innebära att gemensamma vänner måste välja sida utan man kan mycket väl fortsätta vara vän med båda, så småningom kommer kanske nya partners in i gemenskapen och man börjar umgås med det paret istället. Livet går vidare och vi alla har varit där.

Jag pratar med några få utvalda vänner om allt, både "enklare" problem och "hur illa" det är i vissa perioder. Nådde en punkt för ett par månader sedan där jag tog upp skilsmässa, då lyfte jag även detta med min mamma.

Jag försöker prata så lite som möjligt med utomstående om våra problem. Det har jag lärt mig av erfarenheten, att folk gärna väljer sida och det kanske inte är helt rättvist alla gånger. Dessutom har de ofta kvar sitt agg mot den andra personen när och om man har rett ut sina problem och då får man leva med att de funderar på våra "problem" år ut och år in. 

Nej, det är bättre att ta upp problemen med den problemen gäller. Tycker jag. 

Såvida det inte gäller misshandel eller missbruk eller liknande. 

Ja alltså du har givetvis rätten att prata med vem du vill. Han "äger" inte innehållet i det du i så fall tänkte säga. Men det kan ju vara bra att välja vem och hur man pratar så det inte sprider sig negativitet för mycket. Det är ändå dina barns pappa, och ni måste hålla kontakt sedan. Om ni tex har gemensamma vänner som tar sida, för att du sagt något, så kommer han säkert reagera med att relationen till dig blir ännu sämre. 
Men du kan förstås välja att prata med en kurator eller liknande ,så det inte kommer till någon som även han känner, om du vill tillmötesgå honom. 
Eller om du har någon vän som inte är vän med honom, som du lptar på inte kommer föra det du säger vidare, så kanske det kan fungera? 

Du bör försöka gå din man till mötes med hans önskemål, för att göra vad du kan inför framtida samarbeten.

Att inte vilja lufta era problem bland nära och kära är ett fullt rimligt önskemål. Framförallt med tanke på att det ju bara blir din version som kommer ut bland dem.

Som kompromiss kan du föreslå parterapi. Då vädrar ni och pratar med någon utomstående, men blandar inte in vänner och familj.

Tack snälla för er goda råd! Det är nog som ni säger bättre att prata med någon mera neutral, länge bort vänner eller med er! Tror familjeliv är bästa stället. Tack för att ni finns.

Jag undrar nu...jag har ansökt om skiljsmässa nu. Men har 6 månaders betänketid. Ska jag berätta för vänner redan nu eller brukar folk vänta tills skiljsmässa är godkänd och klubbat?

Tack för er goda råd!

Det är olika. De som inte behöver veta kan du vänta med. Många använder ordet separera under tiden. Har ni flyttat isär så förstår folk ofta. Jag övade i situationer jag förstod inte skulle innebära följdfrågor. Det är jobbigt, jag förstår dig.

Jag tycker du kan vänta om det inte är nödvändigt att berätta av någon anledning. Betänketiden är ju till för att man ska kunna ångra sig och det är väl inte helt ovanligt att man när skilsmässan börjar bli en verklighet, faktiskt kommer igång med att verkligen prata och lösa problemen.

Du och din man borde prata om hur ni ska uppföra ner gentemot era gemensamma bekanta. Ska ni fortsätta umgås tillsammans med era vänner, och ska ni fortsätta låtsas som att allt är frid och fröjd eller ska ni berätta att ni funderar på separation? Ni kanske inte behöver sprida det bland alla bekanta och grannar men ska ni berätta för era närmaste vänner? De kanske annars vill göra planer för gemensamma aktiviteter, bjuda in er till fester senare i sommar osv.

Är ni överens om att ni ska separera, vill han skiljas lika mycket som du?

Tack för er input. Usch jag skrev ner allt men känner att det är så sårande det han har gjort mot mig så jag klarar inte av att berätta allt just nu. Han har sårat mig enormt senaste tiden. Saker som jag aldrig trodde han skulle göra mot mig och vet inte om jag kan någonsin förstå hans beteende. Under en tid då jag behövt som mest stöttning och kärlek. Anledningen är att han känner sig nere och behöver space från mig och barnen. Han blir arg när jag ställer frågor för att förstå honom. Han tar inte emot mina kramar. Vet inte om han älskar mig längre. Han känner sig nere och förvirrad säger han. Och jag känner att jag klarar inte av stötta honom i sitt dåliga mående. Han har betett sig som skit mot mig när jag behöver honom som mest. Vet inte om han har träffat eller är intresserad av någon annan. Han sitter mkt med telefonen och jag har hittat suspekta bilder. Jag har försökt prata med honom men han vill inte prata som jag. Han blir mest arg och upprörd. Vi når inte varandra. ?Vi? känslan är borta. Jag älskar honom, eller ja hans gamla jag. Men han finns inte där längre :(

Bland annat därför jag ansökt om skiljsmässa.

Usch det låter tufft. Har du funderat på samtalskontakt? Det här är ingen quick fix, utan det kräver långsiktigt arbetare, men jag har upplevt iaf att det hjälper att gå och prata med någon.

Du får väl berätta mer. Hur länge har ni varit tillsammans? Hur många barn har ni? Vad är det som faktiskt hänt? Du har gått igenom en tuff period därför att? Han har gått igenom en tuff period därför att? Vad har han gjort mot dig? Varit otrogen?

Nja, jag skulle nog inte prata med gemensamma vänner eller släkt/familj om jag och min sambo hade problem. På sin höjd skulle jag kunna prata med vänner som min sambo inte har någon direkt kontakt med mer än att det är mina vänner.

Mestadels för om man pratar med gemensamma vänner, familj eller släkt så tenderar det att leda till att de tar ens parti. De får oftast endast reda på den ena sidan av berättelsen och det känner jag att det inte är rättvist gentemot min sambo, att jag ska "vända" folk emot honom.

Rent generellt försöker jag verkligen inte att prata med släkt eller gemensamma vänner när vi har det jobbigt i relationen. Istället är det då bra med familjeliv eller några vänner som inte har någon relation med sambon alls. 
Vid ett tillfälle pratade jag med min nuvarande chef att jag inte mådde bra pga situationen hemma och fick då en samtalskontakt vid tre tillfällen som hjälpte lite. Det kanske är värt att kolla upp om du har något sånt via jobbet eller facket. Att det gått så långt gjorde att sambon fick en ögonöppnare och istället sökte sig till sjukvården med sina problem - som orsakade att jag mådde dåligt eftersom det var jag som fick hantera hans ångest och rädsla. 

Sen finns det såklart gränser för hur lojal man kan vara sitt förhållande och sin man. I synnerhet om det är partnern som mår dåligt och orsakar problemet. Du ska ju inte bli sjuk av att han inte vill ta tag i sina problem. Men då bör man välja hur man formulerar sig. För hittar ni tillbaka till varandra kommer andra alltid se er med andra ögon.

Sen kan jag känna att om du inte får prata med någon som är dig nära så får antingen han prata med dig eller söka hjälp för vad som nu är fel med honom. Att faktiskt ta tag i sina problem. Att det blir villkoret. 

Usch jobbigt. En fundering bara, kan det vara corona-depp ni känner? Jag upplever att väldigt många människor är deppiga och ur form just nu, inkl jag själv. Alla planer man gjort har ställts på ända, man isolerar sig och får inte träffa vänner och familj eller resa, oro över framtiden och ekonomin och vi ser fortfarande inte något riktigt slut på det... det är en prövande tid men allt detta är yttre omständigheter. Det är inte egentligen mellan er problemet ligger men ni tar ut det på varandra. Jag spekulerar nu men skulle det kunna ligga något i det?

Du älskar honom och ni har barn tillsammans. Han älskar säkert dig också även fast han är nere och förvirrad just nu.

Ni ska absolut kämpa för ert förhållande, ge det en ärlig chans. Se den här betänketiden som en chans för er att försöka hitta tillbaka till varandra. Ta hjälp, gå i samtalsterapi eller om han inte vill det heller, bestäm att ni ska sitta ner en timme varje vecka och prata ut med varandra om allt ni känner och hur ni vill se framtiden.

Och berätta inte för någon i er omgivning, håll det för er själva men sopa det inte bara under mattan utan tvinga er själva att verkligen prata och lyssna på den andra.

Nej, jag tror inte att er skilsmässa kommer att bli en bomb, tvärtom kommer de flesta att se tecken på att det inte varit så bra, även om ni tror att ni är som vanligt. Har man allvarliga problem, så är det svårt att dölja. 

Hade du velat att han pratade med folk ni känner och gav sin version av dig?

Vi är ju alla utomstående i detta, så vi kan ju omöjligt värdera din upplevelse, eller din mans upplevelse. Tjafs i vardagen, kan väl alla som lever i en relation relatera till i viss grad, i vissa perioder. Lika så kriser som kan uppstå när tjafset rinner över och vissa saker drivs till sin spets...

Sen kanske alla hanterar det olika.

Jag har alltid levt efter devisen att jag blandar inte in min familj (mor & far - i mitt fall), i de tillfällen jag och min sambo har haft det kämpigt. Jag anser att det är mitt och min sambos ansvar att först prata, försöka reda ut problem, hitta lösningar. Om det sedan leder till någon form av förändring, då först känner jag att jag behöver "informera" min familj.

Vänner kan jag ibland lyfta saker med, men då är det mer i termer att "vi har det lite kämpigt just nu". Undviker att "kasta skit", eller ensidigt säga att det beror på min partner. Dels för att det sällan är så (min upplevelse!), men också för att jag inte vill att eventuella gemensamma vänner skall känna att de behöver "välja sida" eller "värdera min och min partners relation".

Jag och min sambo har vid X olika tillfällen hamnat så långt ifrån varandra att vi sökt utomstående hjälp. Familjerådgivning/samtalsterapi (kärt barn har många namn). Det har hjälpt, i alla fall i så mångt och mycket att vi har kunnat föra just ett samtal - man kan för en stund bryta "skyttevärnskriget".

En utomstående person som kan "moderera" samtalet, kan ställa motfrågor, lyssna på båda parter. Sen kanske man inte alltid löser alla problem, men man kanske kan stanna upp och både utvärdera sig själv och sin partner, och värdera den relation man har.

Ser jag till min sambo, så kan jag både tänka mig och "uppleva" att hon delar med sig mer än vad jag gör. Vilket i grund handlar mer om att hon har en tajtare relation med sin familj, och har ett större socialt umgänge än vad jag har. Det är inget jag kan styra över, men heller inget som i sak "bekymrar" mig.

Men det handlar också om att jag har ytterligare en enkel devis - gällande det "lyckliga paret" - dvs jag tror att många par-relationer ser i gemen lika ut. Dvs, pratar vi "tjafs, bråk, gnäll, tjat och gnat" så tror jag det är tämligen allmängiltiga saker. Det handlar om Familjen AB, det handlar om "ansvarsfördelning", "inte mitt jävla ansvarsområde", tidsanvändning, "egentid", "socialt umgänge", sex-och samliv, you name it etc bla bla. Där jag stillar mig med att även hos det "lyckliga paret" så finns det säkerligen saker som skaver och gnager emellanåt.

Det här är något jag lärt mig den hårda vägen att skulle jag ha sådana problem igen så hade jag enbart diskuterat det anonymt med främlingar på internet.

Levde i ett äktenskap där vi hade en del problem. Som jag tror såhär i efterhand att vi hade kunnat reda ut om jag försökte. Kärlek fanns där i massor och han var lättare att ha att göra med än karlar jag träffat efteråt.

Alltså beslutet var ju mitt, så skulden är min. MEN jag pratade med en då väldigt nära vän. Hon var en av mina bästa vänner. Pratade om våra problem och hon uppmanade mig att skilja mig ifrån honom. Rådde mig starkt till det.

Kan ni gissa vem som är gift och har barn med honom idag? (Vi hann inte få barn ihop jag och honom)...jo, hon. Samma tjej som uppmanade mig att skilja mig ifrån honom är gift och har barn med honom. Vet inte hur fort efter men förmodligen ännu snabbare än när det blev officiellt dem.

Så skulle aldrig ta upp sådana allvarliga saker med någon jag känner. Man vet aldrig vad för baktankar en person har. Just får sådana saker skulle jag enbart vända mig anonymt till främlingar på internet. För de kan inte hugga en i ryggen som riktiga personer kan.