Explosiva barn?

Autism? (har egna barn med autism så du inte tror jag bara slänger ur mig saker) + särbegåvning? Eller bara särbegåvning, vilket verkligen kan skapa frustration hos barn.

Det kan också vara så att de "håller ihop det" i skolan men exploderar hemma för att energin tagit slut. 

Det behöver inte handla om ADHD, som du själv inte tror heller, men "något" kan det vara. Något som gör att ditt barns energi inte räcker dagen ut och då kommer det sådana här explosioner hemma, där man är trygg och vågar släppa ut, liksom. 

Är du på riktigt oroad tycker jag ni ska vända er till BUP för rådgivning. 

Jag har ett barn som är 9 år och där allt bara låser sig vid vissa situationer. Efter att nu efter senaste (enligt mig meningslösa utbrottet) googlat så hittade jag artiklar om explosiva barn som jag tycker till viss del stämmer in på honom.

Själva utbrotten med att han blir helt förtvivlad och arg och att varken piska eller morot fungerar för att det ska sluta känns som att de stämmer precis på honom.

Däremot så är det här ingenting som händer i skolan eller att jag har minsta lilla misstanke om att han skulle ha en adhd-diagnos.

Från skolan (och tidigare förskolan) så beskrivs han som lugn, empatisk, en bra kompis som är bra på att hitta på och anpassa lekar efter deltagarna, intelligent (den där typen som är bäst i klassen i alla ämnen och kan komplettera med fakta inte ens läraren vet som han på något sätt tagit reda på själv, kommer ihåg allt han läser och hör). Och sedan kommer han hem och så blir det världens utbrott för att han ska borsta tänderna, gå och lägga sig, behöver byta byxorna som är smutsiga. Eller det absolut vanligaste, om man ska någonstans oavsett var och även om det är något han verkligen vill på.

Finns det några fler som lyckats lösa problemet och har strategier att dela med sig av? Har precis köpt boken explosiva barn för att se om den kan hjälpa. Men stöd och råd från andra som kanske kommit en bit på vägen eller redan klarat av resan skulle också vara skönt.

iF

Jag tänker utanför boxen kanske, men har du provat med empati...? Barn som exploderar gör ofta det för att de inte känner att deras känslor tas på allvar. Självklart ska du inte skälla på honom då, och mutor funkar inte heller för det är inte vad han behöver! Han behöver någon som lyssnar på honom, tar in det han försöker berätta eller visa, någon som kramar och håller om utan att komma med pekpinnar och förmaningar och "du borde ha..." eller liknande. Bekräfta hans känslor och lyssna, det är antagligen det enda som behövs! Och räkna med att det kan ta tid för honom att förstå att han inte behöver bli tok-arg för att någon ska bry sig om honom, be honom sätta ord på vad som händer inom honom. Det kommer att gå över med tiden.

Jag säger som Astrid Lindgren, ge barnen kärlek så kommer folkvettet av sig självt.

Om det är dr. Greens bok så är den bra. Den kommer att hjälpa er mycket.

Jag har en son som är åt det explosiva hållet. Han har alltid varit passionerad och känner allt intensivt och har sedan han typ slutade amma vid 18 månaders ålder haft magnifika sammanbrott. Det är väl rätt normalt upp i 3,4-årsåldern, men när det fortsätter upp i åldrarna så behöver man ta itu med det.

Precis som i er familj började vi när sonen var runt 8-9 år inse att han inte skulle växa ifrån det här tillräckligt snabbt på egen hand och att vi behövde lite nya strategier. Fram tills dess hade vi mest erbjudit björnkramar, empati, lugn och närhet medans stormarna blåste över och sedan behövde han tröst och tid att analysera efteråt. Ja alltså vi var väldigt konsekventa, och sammanbrotten ändrade inget, men vi väntade mest ut dem.

Vi använde Greens bok och även ett dussintal sessioner hos en barn- och familjepsykolog som hjälpte sonen och oss föräldrar att ta oss fram mer effektivt. För mig själv, som förälder, känner att jag fick stor hjälp och stöd av detta och det fick mig framför allt att känna mig mindre ensam.

Med det sagt så har vår son adhd, något som visade sig hos barnpsykologen. Men oavsett om något ligger bakom problemet så kan man göra det bättre här och nu. 

Det tar tid! Det kan ta veckor, månader och kanske aldrig blir felfritt men fortsätt för det är ändå bästa sättet.

Det kan vara svårt i en sån situation som du beskriver om man är ensam vuxen men annars, låt den andra ta med syskonet till skidbacken så får det ta den tid det tar med sonen. Förklara för sonen att det funkar absolut bäst om man håller sig lugn, då lyckas man lösa problemen snabbare, och det kommer han märka också med tiden.

Min dotter är 4 och har varit explosiv hela sitt liv. Men på förskolan så beskrivs hon som mjuk och följsam! Hon har varit tidig med allt. Hon läser ( har läst i ett par år nu), skriver, räknar med tre räknesätt och kan föra samtal på engelska ( läser även en del engelska). När hon var 1 pratade hon med hela meningar och använde synonymer. Hon har ett monster tills hon var 1,5 och någon påpekade att hon nog var särbegåvad. Då började vi utmana henne med läsning och annan hjärngympa och hon blev lite enklare. Vi måste hela tiden hitta nya utmaningar till henne annars blir hon gnällig, bekväm, skrikig, kräsen och manipulativ ( ja hon manipulerar storebror för att det är kul..)

Prova att försöka lära honom något som ni tror är för svårt.

Jag precis köpt en dator år honom med tanken att han ska få börja med programmering. Han är mycket så att lärande kommer från honom själv baserat på intresse och jag hoppas att om jag kan visa honom olika program så kanske han kan hitta något som intresserar honom.

Jag skulle bortsett från utbrotten han får beskriva honom som generellt rätt lugn och väldigt omtänksam. Den där typen man behöver lära att inte ge bort hela lördagsgodiset och som inte får ta med saker han bryr sig om till skolan pga risken att han ger bort det till någon som är ledsen.

Vi har hopplöst med att få honom att göra läxorna däremot. Det går jättesnabbt när han väl gör dem, men det får tjatas i dagar vilket skapar dålig stämning.