Vi har inga gemensamma barn men varit tillsammans i 10 år. Vi har barn båda 2.sen tidigare som är 14-15. Jag har börjat haft tankar på en sladdis och gemensamt barn,men vet inte om det är rätt. Vi är 37 och 47 och känner att chanserna minskar. Längtan till en liten gemensamt barn men även att inom några är vara "fria" med utflugna barn.
Behöver råd och tankar från andra som tänkt lika?
Bara ni kan avgöra om det fungerar i ert liv eller inte.
Hade jag haft bebislängtan i er ålder hade jag kört järnet!
Jag skulle råda dig att VERKLIGEN fundera igenom det ur ett stort perspektiv.
- Vill jag ha ett till barn punkt slut? Eller för att kroppen säger till mig att möjligheten snart är förbi? Jag tror nämligen det är en vanlig längtan vi kvinnor kan få mot slutet av det fertila fönstret.
- Hur skulle detta påverka vår familj på lång sikt? På kort sikt blir det förstås en viss omställning att börja om med blöjor, vaknätter, sandlådan osv - och framförallt en av er börjar ju bli ganska till åren för att orka med en bebis... Men det är ju ändå ganska snabbt övergående. Tänk istället frammåt. Nästa gång ni har en tonåring är ni (en av er) ganska gamla. Orken för anorexiamottagningar, nationella prov, mobbningsstrul, tonårsfylla osv... När era äldre barn börjar skaffa egna barn. Och ni kanske egentligen skulle vilja vara engagerade mor/farföräldrar.
Detta skriver jag, för det är just vad som hänt här. Hade egentligen velat vara en engagerad mormor/farmor, men har istället fullt upp med tonåringens skolproblem, ätstörningar o.s.v. Inte alls egentligen vad jag tänkt - utan det var nog mest gulligullet med en liten jag tänkte på när jag vid 38 ville panikskaffa ett till barn medan det gick. Såklart älskar jag mitt barn och vill inte ha henne ogjord! ...men jag tänkte som inte hela vägen för 14 år sedan.