12 åring stal från sin kompis

Jag var med om detta med mina barn, inte alla. De var i o f s yngre. I ett fall blev min pojk bestulen/lurad som liten.

Mitt råd är att inte blir för uppjagad, prata om det. Prata om ledsenheten, ha-begäret och varför det är fel. Berätta själv om nåt du snattat som liten osv. Prata om att i er familj och i samhället är stöld inte OK ju, vilket ditt barn förstås vet.

Bra att ni fixar till det. Detta handlar ju om att man strular till det som männsika och behöver rätta till och verkligen känna ånger/kanske få förlåtelse. 

Och hela tiden visa att du älskar ditt barn och finns där för att coacha. 

Hur ska jag få min sexåring att sluta ?låna? saker från dagis? - DN.SE

Tack, tycker nog att det svåra är att han faktiskt är 7 år och att det skett så många gånger, han vet ju att det är fel men kan inte förstå hur man kan göra så mot en kompis, jag hoppas bara att detta inte kommer ut och att han får problem i skolan, nu vill han bara byta skola och är liv rädd för att det ska komma ut, jag är inte mkt för att straffa jag vill finnas och stötta, alla har vi någon gång fattar dåliga beslut

12 år skulle det stå????

Ni får prata om möjlig damage control och att man rakryggat i värsta fall får stå för det man gjort, man kan samtidigt säga att man ju gett tillbaka allt osv.

Sedan finns ju ovanligheter som kleptomani osv, det är ju en sjukdom, som kanske bör undersökas.

Bra att du finns där. 

Han har aldrig stulit innan och förhoppningsvis lär det inte hända igen, men så klart blir man lite orolig, minns själv hur stort allt blev u den åldern kunde kännas som att man är värdelös och sabbat allt trots att jag känner mig besviken så känns det som att det bästa är att stötta och finnas där:)

Då känns det som att stärka honom i att han är kapabel att klara ut detta och att man lär sig av sådant här. Stötta och stötta.

Jag stal av en kompis när jag var i samma ålder. Och vet faktiskt inte varför och visste inte riktigt varför då heller.

Hade aldrig stulit innan och absolut aldrig och har aldrig snattat i någon affär.

Mina föräldrar var toppen, min uppväxt och vi hade de mkt bra ställt. Och tankarna kom aldrig hos ngn annan heller. Stal 3 gånger tills jag blev påkommen och det första var ett fint suddigum, och ja, inombords skämdes jag. Men det var lite skadeglädje för hon skröt så himla mkt om det och jag fick inte titta, inte låna, inte lukta på det och ändå satt hon och mallade sig på ett ganska elakt sätt. Skämdes så när jag tagit det att jag slängde det.

Andra gången var en gammal mascara. De hade 5-6 st i badrummet, hon och hennes syster och ja, jag vet inte varför jag tog den.

Sista gången var en sminkpad, en sån man tar på foundation med. Hade fått samma saker själv om jag sagt till hemma.

Men min bästis kunde ha en liten översittarstil när vi var själva, lite nedtryckande om hon var på det humöret.

Det enda jag minns är att jag tyckte det var rätt åt henne, och jag visste att det var fel!

Men det var väl min lilla hemliga grej för att känna att hon inte bestämde allt.

Blev påkommen av henne. Efter det slutade vi ungås så mkt. Jag skämdes, hon ville umgås som vanligt men nej, jag var färdig med det. Och skämdes i måååånga år, men mådde bättre utan henne.

Lärde mig att aldrig göra om det. Skammen räckte gott.

Kanske kan hjälpa att höra från den tjuvaktigas perspektiv också. Ibland kan man inte svara på varför, att klanta sig hör till livet. Man får lära sig sina läxor.

Tack för att du delade med dig från den ?andra? sidan, han vet att han gjort fel och mår dåligt och är rädd för vad detta ska landa, alla kan ju göra fel

En bra sak att säga är väl att det är vanligt att man gör detta i den här åldern, men att nästan alla lär sig hur fel och skamligt det är och så gör man inte om det. Man vill vara hederlig när man är stor...