Denna oro!

Är gravid i v 14, en extremt efterlängtad graviditet. Även om det ?bara? var 8-9 försök inkl ett MF kändes det som den längsta tid jag någonsin upplevt, varje månad var en ren evighet.

Men, jag känner fortfarande att jag har svårt att ta in det och att det kommer gå hela vägen. Det är en overklighetskänsla att det funkade, och att magen faktiskt växer. Har berättat för några men känner mig ändå som att jag inte vågar för tänk om det går åt skogen? Har KUB-test i veckan och kanske blir det verkligare sen (om allt ser bra ut...).

Hur kände ni andra, när kunde ni släppa känslan att det kan gå fel, ni som hade den? När kunde ni bara njuta?

Började väl släppa oron efter RUL och tro på att det skulle gå vägen denna gång. Då var det 5 år och 2 misslyckade graviditeter sen vi började försöka. Men helt släppte oron aldrig förrän de var ute. I höst fyller de 8 år.