Otrygg undvikande anknytning
Hej!
Ska försöka ta det kortfattat. Jag är en tjej på snart 21 år. Mamma och pappa skilde sig när jag var 5-6 år gammal. Alltid varit otroligt nära min mamma. Pappa tvärtom. Vi hamnade ofta i konflikt, han hade svårt för det känslomässiga och har alltid haft mig lite på avstånd och inte lyssnat på mig eller tagit hänsyn till mig. Jag växte upp ganska normalt, bra förutsättningar i helt okej skolor. Under tonåren hade jag olika vänner i olika perioder, vissa väldigt kort och vissa relationer 1-3 år, men inte riktigt längre än så. Som person har jag alltid varit väldigt energisk, aktiv, alltid många bollar i luften, envis, bra självinsikt. Väldigt strukturerad och vill vet i förväg vad som ska hända, extremt planeringsbehov (tror det förstärktes mycket i samband med ätstörningen 2017). Väl här nu, 21 år gammal har jag testat vara med en del olika killar. Jag har aldrig varit för det ytliga att ?ses för att ha sex sen inget mer? utan ändå dejtat killar en del gånger, lärt känna och de som jag fortsätter träffa en längre period, som sen öppnar upp sig och de blir ?seriöst? sparkar jag sedan backat mot. Jag skojar inte när jag säger att det är samma visa, såhär 15:e gången.
När jag väl tänker efter så är det ju samma i de flesta vänskapsrelationerna. Jag har liksom 2-3 vänner, som jag träffar ganska regelbundet på en promenad eller så, men inte mer än det. Jag vill gärna bestämma mycket i mina vänskapsrelationer, på mina villkor osv. Jag skäms över att säga det men det är sanningen. Just nu träffar jag en kille, vi har nu träffats i 2 månader och träffats 15 gånger cirka. Till en början var det superspännande och jag som tog kontakt. Han var svår att komma nära inpå då jag är den första tjejen han träffar seriöst. Han var osäker på det hela och sa han behövde tid. Jag gav honom tid och mycket tålamod. Tillslut tog han ner murarna, jag blev lättad och saker och ting flöt på. Han började bli mer på, ville skriva hela tiden, ses hela tiden osv. Jag var ändå tydlig med att egentid är otroligt viktigt för mig, vilket han respekterade. Detta fungerade i några dagar, sen kom det där backat sparken från min sida igen. Inte något jag direkt sagt till honom. Men inom mig. Helt plötsligt hittar jag massor fel han gör, stör mig på saker, tar avstånd och känner ingen attraktion överhuvudtaget. Jag tycker det är jättesvårt att avgöra om det beror på mig och mina relationsproblem eller om han bara inte är den rätta. Om det nu beror på mig, vill jag ju jobba på detta, ge han fler chanser, men det är samtidigt svårt när jag nästintill bara känner NEJ just nu. Men återigen, samma visa, om och om igen.
Jag har efter mycket fundering kommit på att jag har en otrygg-undvikande anknytning. Tror till 99,9 % att det grundar sig pga hur min pappa var mot mig som liten. Och nu undrar jag mer; hur f*n ska jag gå tillväga när det kommer till relationer? Tycker det är så svårt. Trots jag är medveten om detta så kan jag inte låta bli att efter ett tag ta enormt avstånd pga jag känner mig kvävd och stör mig på allt.