Bägge mina förädrar dog när jag var rätt ung, mamma medan jag fortfarande gick i skolan och pappa 6år senare.
Nu är jag vuxen och har fått mitt första barn och kommer på mig själv med att verkligen sakna en förälder, stöd, råd någon att prata med..
Någon som upplevt samma? Finns det några stödgrupper för sådant? Eller är jag fjantig som vuxen människa som sitter och gråter över att jag saknar mamma?
Bägge mina förädrar dog när jag var rätt ung, mamma medan jag fortfarande gick i skolan och pappa 6år senare.
Nu är jag vuxen och har fått mitt första barn och kommer på mig själv med att verkligen sakna en förälder, stöd, råd någon att prata med..
Någon som upplevt samma? Finns det några stödgrupper för sådant? Eller är jag fjantig som vuxen människa som sitter och gråter över att jag saknar mamma?
Du är inte ett dugg fjantig. Sorgen är ett underligt djur och dyker upp när man minst anar det. Ofta när man genomgår stora förändringar och t ex när man blir förälder.
Vet inte om det finns stödgrupper, men finns det någon äldre person i din närhet som du kan "adoptera" som extramormor eller morfar?
Du är inte ensam. Förstår att det måste vara extra jobbigt nu om du själv får barn. Tror inte det finns stödgrupper för sådant, det är ju "naturligt" att ens föräldrar dör, även om man är liten när det sker.
Bägge mina förädrar dog när jag var rätt ung, mamma medan jag fortfarande gick i skolan och pappa 6år senare.
Nu är jag vuxen och har fått mitt första barn och kommer på mig själv med att verkligen sakna en förälder, stöd, råd någon att prata med..
Någon som upplevt samma? Finns det några stödgrupper för sådant? Eller är jag fjantig som vuxen människa som sitter och gråter över att jag saknar mamma?
Jag har nu (verkligen NU alltså, bara några dagar sedan) inom loppet av ett år förlorat båda mina föräldrar långt i förtid, ingen av dem till corona ens. Jag känner mig som en föräldralös, jag känner mig helt ensam i världen. Jag växte upp väldigt isolerad från resten av släkten så jag har liksom ingen där heller. Min pappas sambo och hennes föräldrar finns kvar men det är inte precis samma sak som att bli villkorslöst älskad av sina egna.
Jag funderar på vem jag ska ringa med goda nyheter. När jag undrar något kring livet. Vem som ska vara stolt över vad jag åstadkommer. Vem som ska trösta mig när jag är ledsen. Jag är gift men det är inte samma sak att vända sig till sin partner.
Blev utkastad som 15 åring ( av mamma å låtsaspappa) har idag kontakt med min biologiska pappa. Hade istället önskat att dom va döda de hade varit lättare än att undra om min mamma äns vet att hon är mormor eller om mina 5 bröder vet att deras syrra är tvåbarns morsa nu förtiden :) du har väll din sambos familj? Råd vill man ändå inte ha.. stöd kanske ibland.... men råd.. va glad att du slipper