Sån ångest att sonen ska flytta hemifrån

Men kan det inte bli bra då? Om sonen och flickvännen skaffar eget boende, det finns ju inget som hindrar att han hälsar på dig och att ni ses för middagar etc? Och går allt åt pepparn så kanske han kan bo hos dig igen?

Men ni kanske slipper vardagsskavet som kommer av att bo så inpå varann?

Många flyttar ju hemifrån i den åldem för att studera tex tänker jag.

Jo precis! Jag sa det att jag vill gärna att de kommer hit på middag ofta och att vi då kan umgås och ha roligt istället för att skava på varandra.
Jag blir bara ledsen om det är att han flyttar för att han inte står ut med min särbo, men de stöter nästan aldrig ihop vilket också är en jobbig situation men en annan historia.
Det gick så fort med... Jag var själv 19 när jag flyttade hemifrån..
Sen vet jag att flickvännen har väldigt jobbigt hemma och jag vill inte att han ska känna sig tvingad att flytta för de ska kunna vara med varandra som hon vill.

Och självklart får han flytta hem igen om det behövs! :)

Förstår din separationsångest, men det är helt i sin ordning allting. Han är snart 20 år och det är en vanlig ålder att flytta ut. Det brukar bli ohållbart att bo många vuxna under samma tak - du, din son, hans flickvän, din sambo osv. 

Den som står näst på tur att flytta är ju just din son, så det är ett bra och viktigt steg han tar. Ofta är det lite gräl som föregår flytten - det har jag sett hos så många släktingar och bekanta. Det är precis som att man är programmerad att gräla lite så att fågelungen flyger ut ur boet. Sedan tar det några år och relationen mognar och får en annan karaktär. Sonen/Dottern söker sig tillbaka och man får en ny och fin relation mellan två vuxna. 

Förändringar är jobbiga och tar mycket energi, men samtidigt är de en nödvändig del av livet. Barn ska ju växa upp och bli självständiga vuxna. Det är liksom meningen - men det betyder ju inte att det inte gör ont.

Stötta din son och visa att du är på hans sida. Fokusera på det som är positivt och sunt i processen. Ge dig attans på att det här kommer att vara positivt för att förbättra er relation genom att ta bort skavandet i vardagen och konflikterna med din särbo. Men det är ok att sörja och sakna med.

Don't cry because it is over, smile because it happened.

Tänker att det är naturligt att det kan bli lite skav om så många vuxna ska samsas under samma tak, och han är på väg ut i vuxenlivet och ska skapa sig sitt eget liv liksom. Det behöver inte vara något med det, det kanske bara blev dags just nu.

Se det positivt istället - 20 år, fast jobb, bil och nu egen lägenhet. Det är många positiva saker för en ung person att ha skaffat sig ju. Och en god framtida relation med dig där ni kan ses som vuxna under trevliga förhållanden.

Kan du nog glömma... lilla mammsen brukar ligga långt ner på kontaktlistan. Möjligen mot slutet av månaden.

En av ungarna har flyttat hemifrån. Blir oftast jag som åker och hälsar på. Jag ringer och frågar om jag får komma förbi. Dels för att träffa honom, och dels så blir han tvungen att städa när han vet att jag kommer. I övrigt kommer han på högtiderna mest. Vi har bra kontakt och har alltid haft det.

Tack alla för era fina meddelanden! Ja det är ju helt naturligt och en stor händelse. Jag får försöka se det positivt och tänka att vi kommer att ha en superfin relation utan konflikter och gräl. Och inget jäkla tjatande om disk och tvätt. :)

Haha ja det har du nog rätt i :) Huvudsaken är att relationen är fin.

Jag förstår att du letar efter sympatier i och med din text. Ska jag vara ärlig så låter det illa att din pojkvän beter sig som ett barn, enligt din egen text. Dessutom att han är en bidragande faktor till att din son kastas ut (mer eller mindre). Han ska inte ha något att säga till om gällande dig/din son, och det låter inte bra för din relation till din son att du låtit din pojkvän komma emellan. Du borde föreställa dig då vad som händer den dagen din sons flickvän ogillar dig i vilken sida han väljer. Tyvärr kan absolut din och din sons relation skadas av det här.

20 år är vuxet men idag 2021 är det mer den nya tonåringen. Ungdom räknas man som till 35 i mycket, ibland ned till 25. Oavsett går det inte att jämföra med tidigare relationer. Idag mognar man tyvärr senare.

Ja men eller hur? Det är ju en relation ni förhoppningsvis har i många, många år framöver.

Den är det ju klart att det finns en grad av sorg när det blir en sån livsförändring men det tror jag är helt naturligt. (Det vore ju krasst sett inte roligare om du vore glad att han äntliiicen flyttade, eller hur? :) )

Så se det som en möjlighet att få en skavfri relation med mycket trevligt som väntar istället .