Skulle ni också ha blivit irriterade på era föräldrar?

Jag är helt på samma spår som du, de har ingen rätt att lägga sig i så som de gör. Jag kunde accepterat det första som du skriver om. Men sen har du gjort klart för dem att allt är i sin ordning och om de DÅ hör av sig och sitter och till och med har pratat ihop sig, så hade jag också reagerat.
Jag vill inte att mina föräldrar har en konferens gällande mig, min ekonomi och mitt mående. Man måste få sätta en gräns.
Nu har de dragit på sig offerkoftan så jag vet inte om jag hade orkat konfrontera dem genom att ringa och förklara att jag uppskattar verkligen er omtanke men nu räcker det och jag kommer inte att diskutera detta igen.
Eller om jag hade skickat ett mail eller ett sms.... Beror på vilken typ av kontakt ni annars har.
Jag tycker att du är stark!!

Tack så mycket för ditt svar, precis vad jag behövde läsa! <3

Jag tycker att du tänker rätt! Du gjorde det som var bäst för dig och du klarar dig bra på egen hand nu. Dom ska ju såklart inte sitta och oroa sig och dessutom tjata på dig fastän du försäkrat dem om att du har en stabil ekonomi. 

Jag skulle inte hålla på och be om ursäkt eller ens ha dåligt samvete i det här läget. Du satte en helt rimlig gräns och ärligt talat kan man aldrig ta ansvar för hur andra känner. Deras reaktion var utom din kontroll och inget du kunde styra. Låt dom vara kränkta nu om dom prompt vill vara det. Ibland måste man bara släppa sånt. Du har gjort det du kunnat i det här läget.

Tack! Det känns ju i kroppen som att jag gjorde rätt, men man har ju alltid det där gnagande dåliga samvetet när man har föräldrar som gärna tar på sig offerkoftan.. :/

Jag förstår inte vad de vill av dig. Tycker de du skall byta jobb? Sälja dig till någon man med mycket pengar trots att du inte är kär? Hade de tänkt ge dig förskott på arv? Skall du flytta in i ett tält?

Jag håller med dig TS om att de sköter detta dåligt. De borde vara stolta över dig som hittade kraft att lämna, och de borde vara glada att du klarar dig bra på egen hand.

Precis, förstår inte heller vad som enligt dom är lösningen. Om TS skulle börja hålla med dom och beklaga sig, vad ska dom göra då? Be henne flytta hem till dom?

TS, jag har varit med om samma som dig så många gånger och det har gjort mig fullkomligt galen på mina föräldrar. Problemet är såhär. Dom kan inte klippa navelsträngen. Dom vill ha en sorts kontroll över vad som händer kring deras barn. Om ett barn vill klippa navelsträngen, blir dom rädda/sårade. Då kommer denna oro ut som "men va, vi bryr oss ju bara så mycket". Det är ett väldigt vanligt fenomen, att människor blandar ihop sin egen oförmåga att släppa kontrollen med att det bara skulle handla om omsorg om den andre. Om vederbörande inte vill ha den omsorgen, då upplevs den som ovälkommen kontroll och då blir man självklart irriterad för föräldrarna kränker ju ens integritet. Du ska inte be om förlåtelse, utan förklara att det känns integritetskränkande då dom inte klarar av att lyssna på dig, du är en fullvuxen egen människa.

Nej precis, det hade varit en sak om dom skulle visa sin oro genom att faktiskt ge förskott på arvet (även om det inte behövs) istället för att kräva att jag ska sitta på arbetstid och försäkra dem om att jag kommer klara mig.

GUD vad irriterad jag blir!

Tack, håller helt med. Jag har vågat säga ifrån några gånger förut när jag tycker att dom klampar in för mycket i mitt privatliv, och dom säger samma sak varje gång: Förlåt då att vi bryr oss!

Istället för att förstå att om man bryr sig på ett sätt så mottagaren mår dåligt, så bryr man sig på fel sätt.

Grrr..

Min exfru kan göra så där ibland mot min dotter och när dotter säger ifrån, då får hon ungefär den sorts reaktion som du fick: "ursäkta att jag bryr mig", eller "ursäkta att jag älskar dig".
Det känns som någon sorts passiv aggressivitet, men det är svårt att säga vart det kommer ifrån. 
Jag brukar säga till min dotter att hon vet att hennes mamma är ingen dålig människa, men ibland kan hon bete sig lite sådär. Påpekar att hon älskar sin mamma och vice versa, men även de vi älskar mest kan ibland bete sig på ett sätt som inte är OK. Vi är ju bara människor och vi gör fel förr eller senare. Sedan brukar jag tillägga att det är i alla fall hennes mor som får stå för det hon gör/säger, precis som jag skulle få stå för mina handlingar om jag skulle göra något liknande. Dotter behöver inte känna sig skyldig i t.ex. en situation som du beskriver. 
Du vet att de älskar dig, men även föräldrar är bara människor och vi klantar oss ibland. Med lite tur så lär vi oss alla något av dessa misstag. 
Bara för att klargöra det, det var helt rätt att du sa ifrån och påpekade att du behöver inte den sortens omtanke just nu. De kommer säkert förstå att du har rätt, förr eller senare.
Starkt jobbat i alla fall att du har tagit steget och lämnat ett så destruktivt förhållande. Det är väl konstigt att t.ex. vi som är för dig helt okända utomstående människor ser det typ klart och tydligt, medan föräldrarna ser ibland på saker och ting genom olika "filter", så det kanske kommer ta lite tid för de att inse hur modig och stark deras "lilla flicka" är (och att hon är ingen liten flicka längre).