Hur klarar man att vara förälder?
Är en tredjedel in i graviditeten, första barnet, och har de senaste dagarna slagits av hur stort allt känns.
Hur sjutton ska man klara att uppfostra en hel människa och få den att må bra och få ett bra liv? Tänk om man förstör allt för en annan person?
Ingen människa är ju perfekt, men det känns som kraven på föräldrar är att vara just perfekta idag för att inte bli dömda av resten av föräldrarna, och samhället. Perfekt antal aktiviteter, perfekt kost till barnen, perfekt... allt.
Läser trådar här om hur folk blir utskällda av främlingar för att de ger barnet en glass, hur socanmälningar verkar som vardagsmat pga att något barn inte kan cykla samtidigt som andra barn och hur man ser ned på både gamla och unga mammor.
Känner att jag önskar att jag vore äldre och fick barn förr, när jag läser allt här.
Har längtat efter barn så länge, att få visa någon världen, göra utflykter, läsa sagor, baka bullar ihop, se Disneyklassiker och förundras över, lära någon läsa och se glädjen det ger, höra allt om dinosaurier och vad man lärt sig i skolan idag, heja på vid idrott eller förundras över minsta lilla framgång på blockflöjten. Stötta vid prov och att det inte är hela världen om det misslyckas. Finnas där när högstadiet suger. Allt sånt.
Men det känns ibland bara dömt att misslyckas när man ser kraven på perfektion somverkar finnas.
Hur klarar man det?