Barndomsvänner som försvann

Jag saknar mina barndomsvänner. Vi var framförallt fyra som höll ihop.

Den ena hör av sig på min födelsedag och grattar och jag hör av mig på hennes. Vi umgås inte eller pratar längre dock. Så vi känner inte varandra. Vi kände varandra i 13-14 år och nu har det gått 18-19 år sedan den tiden. Jag har hälsat på hemma hos henne 4-5 gånger genom åren som gått sedan gymnasiet.

Jag grattar alltid den andra barndomsvännen på födelsedagen men får aldrig inget grattis tillbaka eller tack som svar.

Den tredje gick bort för 19 år sedan.

För min del så flyttade jag söder ut medan de andra bodde kvar. Jag kom på besök till dem och hörde av mig. Jag bjöd in dem till mig men de ville inte resa. När jag sen slutade höra av mig så upphörde kontakten. Det gör ont att jag inte betydde lika mycket för det som de betytt för mig. För min del så såg jag dem som min familj på grund av dåliga hemförhållanden men all de tre hade fina familjer med starka band och stora släkter runt sig till skillnad från mig.

Hon som grattar på födelsedagen bildade familj semi-tidigt. Därför har våra vuxna livsfasen varit urfas. Det bidrar. Hon är inte en person som tycker om att resa och jag bor 3 h bit bort vilket också bidrar.

Jag saknar lika starkt vännerna från universitetet. Där blev det samma senario: jag flyttade till jobb och försökte upprätthålla kontakten men de var mindre intresserade av det (de hade så många andra vänskaper som bodde kvar i närheten).

Man kan även skapa starka band i vuxen ålder även om det ta längre tid. Mina barndomsvänner och jag skulle nog oavsett inte ha så mycket gemensamt nu. Vi är väldigt olika med olika förutsättningar. För min del tycker jag olikheter är givande men jag är osäker på om de skulle uppskatta det på samma sätt.

Min uppfattning är att folk flest är dålig på att upprätthålla kontakter som inte är där i vardagen. De flesta verkar umgås med dem som rent fysiskt är i närheten och inte dem man nödvändigtvis tycker bäst om, tycker är intressantast eller har roligast ihop med. Det tycker jag är lite underligt på ett sätt även om jag ser att det är den enklaste vägen.

Jag känner också sorg över tappade barndomsvänner, men funderar över om det egentligen bara är så att vi har vuxit ifrån varandra. Jag har träffat några av dem på stan och jag märker att en del av dem är kanske inte sådana jag hade valt att ha som kompisar idag. Vi har blivit vuxna med nya identiteter, olika sorters utbildning och arbete och olika politiska uppfattningar.

Jag har dessutom ett kompisgäng som jag lärde känna i gymnasiet och vi var väldigt tajta under många år upp till ca 30-årsåldern. Efter det så har vi setts ca 1-2 ggr/år och även om det är väldigt trevligt varje gång vi ses så märker man liksom att vi mest pratar gamla minnen, så behovet att ses oftare än så är kanske egentligen inte så stort. Vi är alla i helt olika stadier i livet.