Är det normalt att känna såhär?

Jag är singel, har faktiskt uppskattat singel livet ett bra tag nu. Men nu har jag kommit till en punkt i mitt liv där jag känner att jobb/karriär är stabilt, jag har ett bra boende och jag börjar bli äldre. Nu saknar jag verkligen att ha någon som bryr sig när man kommer hem. Någon som finns där för en när saker blir jobbigt. En person man kan dela lycka med. Folk säger alltid att det kommer när du minst anar det och "man ska inte vara för desperat". Men helt ärligt det kommer ju verkligen aldrig. Jag har haft flertal tillfällen där jag kunnat "nöja" mig. Men jag vill hitta någon som jag verkligen känner är rätt för mig och där någonstans blir det problem för mig. Ska man bara nöja sig med någon man inte är attraherad av? Någon som man inte ser framemot att träffa? Tycker det här är så jobbigt...

Någon som går igenom samma sak? Eller har någon råd om hur man slutar känna så otroligt mycket ångest över att vara ensam?