Eventuellt en 2:a & svägerskan IVF:ar
Vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägg men ibland behöver man lufta sina tankar och få input från andra.
Jag fyller 40 i juni och mannen och jag har en 4,5-åring och har från och till pratat om att skaffa en två:a. Vi har inte bestämt oss än, men jag känner att det är i ?grevens tid? om vi nu har tur att få en bebis till.
Vi har själva haft lite struligt med mkt och börja få ordning på det mesta, allt har verkligen inte varit en dans på rosor, mest för att vi inte kände varandra speciellt bra när vi blev gravida men nu är vi gifta och vardagen rullar på som för de flesta andra
Vi blev gravida på en gång när vi träffades och bestämde oss utan tvekan att behålla och jag kände inte min svägerska då.
Hon är 31 år och är nu i son tredje IVF-process med sin tredje sambo i om loppet av 6 år,
Detta skriver jag då ni förstår att hon har gått igenom mycket på ganska kort tid.
När vi blev gravida och hon focl veta det blev hon tydligen väldigt knäckt vilket jag förstår, men detta viste jag inte då och vi bodde långt ifrån varandra och träffades först ordentligt på jul när jag var i 6:e månaden. Hon hade köpt en jättefin babysitter till oss och kom även på babyshowern.
Svärmor hade väl hintat då om att svägerskan mådde dåligt och tyckte det var orättvist att vi blev gravida så fort.
En naturlig tanke och känsla tycker jag om man själv kämpar med att bli gravid.
Nu har åren gått och hon har det jävligt tufft och mår riktigt psykiskt dåligt pga av barnlösheten och var ett tag inne i ett förjävla piller-missbruk.
Hon har även ätstörningsproblematik från och och Haft mkt strul i sina relationer, mkt pga av att hon hängt runt på stureplan och festat och rest mkt med jobbet.
Hon röker och försöker sluta men det går så däroch har slutat med att ta piller.
Nu betalar hon och hennes kille privat för 6 gånger och vi försöker stötta så gått det går. Jag fattar att hon mår piss och önskar verkligen att hon ska bli gravid.
Samtidigt bråkar de mkt i perioder pga av att hon har återfall när hon är deppig.
Dock pratat vi inte om detta så mkt. Jag försöker komma nära men respekterar att hon inte vill prata om det med ngn, bara med svärmor ibland.
Jag vet egentligen inte hur dåligt hon mår men hennes man har försökt berätta och det känns så sorgligt och jag fattar att hon lider.
Men svårt att göra ngt om hon inte vill. Bara att respektera. Tydligen har hon varit så nere pga av barnlösheten att hon inte ville leva ett tag.
Känns som att hon har bra stöd hos sin man som är stabil.
Hon är en bra faster, leker och är engagerad.
Ger mkt kärlek men har aldrig haft barnet själv vilket vi aldrig frågat eller så heller. Tycker hon är stark och har aldrig skuldbelagt mig eller så.
Har flera gånger hoppats att hon ska bli gravid nu så att vi eventuellt kan köra igång om vi bestämmer oss, men tiden går.
Nu blir jag fyrtio och kan snart inte vänta längre, och detta har jag inte pratat med henne om så klart!
Om jag blir gravid är jag så rädd att hon ska bli helt förstörd.
Jag vet att jag inte har ansvar för henne men vill inte att hon ska må sämre.
Och om hon blir gravid och jag blir det samtidigt vill jag ju att hon ska bli glad men läser man vissa här så blir de sura för de vill att man ska känna att det är deras tid.
Och då kanske hon inte orkar träffas alls vilket påverkar allas relationer.
Ska man tassa på tå då?
Ni som gör IVF, hur tycker du jag ska tänka och agera? Och ni andra?