• Anonym (Vad göra?)

    Gravid i v 18. Har förlorat livsglädjen och alla känslor man bör ha

    Med risk för att låta väldigt gnällig.

    Jag vill bara skriva av mig för INGEN vet allt! Jag har ingen livsgnista kvar! Jag vill inte vara mamma längre .

    Jag är gravid i v 18.

    Har sen vecka 7 blödigt varje vecka. Varit på gynakuten 9 gånger . Inlagt två gånger. Ena gången för smärta , andra för blödning.

    Allt är jätte bra med bebisen. Har ett blåmärke i livmodern på 4 cm så jag kommer fortsätta att blöda i ca 5 veckor till. Har även fått gall besvär och legat inne för det. Det är så påfrestande. Känner skuld mot mina äldre barn som jag ger mindre tid pga sjukhusbesök. Dem har sett mig åka iväg med ambulans och är troligtvis oroliga trots deras glada sken.

    Jag får inte lyfta eller bära . Min son är 1.5 år , min sambo kan inte vara hemma mer för då går vi under ekonomiskt. Jag själv har blivit sjukskriven och ska ta det väldigt lugnt. Blev rekommenderad av min läkare att inte handla, knappt gå ut pga att jag nu verkligen är i riskgruppen. Det blir väldigt mycket deppigare här hemma en om allt skulle vara som vanligt i världen.

    Min livsgnista har dött. Jag tar mig precis igenom mig dagarna men inte mer än så.

    Har inte alls fått samma band /känslor för denna bebis som jag har för bebis syskon. Det är bara en börda. Jag ser inte fram emot det som komma skall. Håller upp en stor fasad här hemma för att inte oroa /göra alla besvikna. Ingen av mina vänner vet hur illa det är. Jag har inte berättat för någon hur jag känner. Att jag inte orkar mer. Det är så svårt att få i mig mat, har visserligen en del att ta av.

    I allt detta så kan jag inte prata med min sambo länge . Har fått sån extremt avsmak för honom. Han gör så konstiga saker som jag stör mig på. Vill knappt veta av honom.

    Jag får inte städa just nu. Som jag gör flera gånger i veckan. Gör någon annan det då? NEJ då har ALLA slutat med det.

    Har aldrig någonsin haft en sån här graviditet eller känt så här.

    Det känns som att det aldrig kommer bli bättre.

    / Lisa

  • Svar på tråden Gravid i v 18. Har förlorat livsglädjen och alla känslor man bör ha
  • Anonym (Otacksam)

    Fy fan vad otacksam du är. Allt är bra med barnet men du hittar ändå anledningar att gnälla. Tänk på de stackare som inte kan få barn. Du verkar för övrigt för labil för att kunna bli en bra förälder men nu är det ju försent. Stackars barnet som får dig som mamma. Otacksam och labil

  • Anonym (Vad göra?)

    Säger hatfyllda barnlösa Sara som inte kan sätta sig in i situationen.

    Svårt att vara tacksam när man knappt kan ta hand om sina barn pga smärta.

    När man mår dåligt fysiskt och psykiskt.

    Hoppas det går bra för dig : )

  • Cizi

    Jag är gravid med nr 2, men har en ganska normal och hyfsat problemfri graviditet. Jag känner inte heller samma band med det här barnet som med det förra, ÄN! Jag tänker att det inte är så konstigt, med nr 1 hade jag 100% fokus på mig och min graviditet, nu har jag någon annan som är viktigast i mitt liv. Jag räknar dock med att den känslan kommer när det finns en bebis att älska

    Jag känner också skuld för att jag inte orkar allt jag "borde" med fyraåringen. Hon lär sig cykla nu och jag orkar inte hålla pakethållaren mer än typ 20m innan flåset är heeeelt slut. Jag är dessutom ensamstående, så har mycket tid där jag inte känner att jag räcker till.

    Det jag vill säga att dina känslor är helt normala, speciellt i den extrema situation du är i. Ta en dag i taget och var stolt att du klarar det, även om det inte är precis som det "borde"!

  • Anonym (Vad göra?)

    Tack för svar : )

    Jag hoppas som du säger att dem känslorna kommer senare. Att det lättar lite så att jag kan njuta lite.

    Detta kom som ett slag i ansiktet då mina tidigare graviditeter har varit så bra och okomplicerade.

    Jag önskar dig lycka till : )


    Cizi skrev 2021-04-30 11:32:32 följande:

    Jag är gravid med nr 2, men har en ganska normal och hyfsat problemfri graviditet. Jag känner inte heller samma band med det här barnet som med det förra, ÄN! Jag tänker att det inte är så konstigt, med nr 1 hade jag 100% fokus på mig och min graviditet, nu har jag någon annan som är viktigast i mitt liv. Jag räknar dock med att den känslan kommer när det finns en bebis att älska

    Jag känner också skuld för att jag inte orkar allt jag "borde" med fyraåringen. Hon lär sig cykla nu och jag orkar inte hålla pakethållaren mer än typ 20m innan flåset är heeeelt slut. Jag är dessutom ensamstående, så har mycket tid där jag inte känner att jag räcker till.

    Det jag vill säga att dina känslor är helt normala, speciellt i den extrema situation du är i. Ta en dag i taget och var stolt att du klarar det, även om det inte är precis som det "borde"!


  • Anonym (Tjopp)

    Jag tycker att du ska prata med din barnmorska hur det känner. Det är helt normalt att känna som du gör, men man kan behöva prata med någon om det. 


    Jag har haft ett par riktigt tuffa graviditeter också och vid en av dem hade jag stor ångest över att bli mamma igen och kände ingen kärlek alls till barnet. När hen väl föddes så tog det mer än åtta månader innan jag kunde känna att jag ville ha hen och att jag älskade hen. Det kan till stor del ha berott på att jag inte anförtrodde mig till någon, jag skämdes något enormt för att jag kände så. Tänkte ofta att om vi skilde oss så skulle pappan få ha barnet heltid för jag ville inte ha hen. 


    Nu är det tre år sen och jag älskar mitt barn något oändligt, men den tiden var tuff. Så be din barnmorska om stöd och hjälp om du inte har någon annan som du känner att du kan prata med.

  • Anonym (Vad göra?)
    Anonym (Tjopp) skrev 2021-04-30 15:29:08 följande:

    Jag tycker att du ska prata med din barnmorska hur det känner. Det är helt normalt att känna som du gör, men man kan behöva prata med någon om det. 

    Jag har haft ett par riktigt tuffa graviditeter också och vid en av dem hade jag stor ångest över att bli mamma igen och kände ingen kärlek alls till barnet. När hen väl föddes så tog det mer än åtta månader innan jag kunde känna att jag ville ha hen och att jag älskade hen. Det kan till stor del ha berott på att jag inte anförtrodde mig till någon, jag skämdes något enormt för att jag kände så. Tänkte ofta att om vi skilde oss så skulle pappan få ha barnet heltid för jag ville inte ha hen. 

    Nu är det tre år sen och jag älskar mitt barn något oändligt, men den tiden var tuff. Så be din barnmorska om stöd och hjälp om du inte har någon annan som du känner att du kan prata med.


    Tack för svar! Jag ska ringa BM igen. Sist vifta hon bort det och sa att det skulle bli bättre med tiden.
  • Anonym (L)

    Styrkekram!

    Som någon redan har skrivit så prata med din bm. Man kan även få psykologkontakt via kvinnohälsan/bvc. Eller prata med en vän?

    Jag är gravid med nr 3 och har en sjukdom i grunden som gör varje graviditet blir mer än ett 24/7 jobb (mina läkares ord). Och helt ärligt vissa dagar gör jag verkligen bara det mest nödvändiga och sen skiter jag i allt annat och sitter och deppar istället. Men jag får röra på mig vilket underlättar.

    Men finns det någon hobby du hade kunnat pyssla med? Eller har du din 1,5 åring hemma? Jag pusslar och ritar för det får tiden att gå de timmarna jag är ensam.

Svar på tråden Gravid i v 18. Har förlorat livsglädjen och alla känslor man bör ha