Forum Förlossning - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hjälp har gått och blivit rädd för förlossningen

    Mån 3 maj 18:58 Läst 0 gånger Totalt 8 svar
    Mån 3 maj 18:58

    Sen jag gick hem från jobbet så har jag gått och blivit deprimerad och rädd, jag har alltså två veckor kvar till min förlossning och har fått så mkt tankar som snurrar nu.

    Är rädd för allt för att jag skall dö för att nått annat hemskt skall hända eller att bebis är inte är friskt.

    Tycker det är sjukt jobbigt att vänner skriver och frågar hur man mår och hur och hur det går och de räknar ner dagar åt en. Önskade typ att ingen visste om datumet så jag fick vara ifred.

    Finns det någon som förstår mig?

  • Anonym (Sandr­a)
    Visa endast
    Mån 3 maj 19:36 #1

    Jag avskärmade mig den sista tiden eftersom jag inte ville prata om det, svarade inte på samtal. skickar de sen sms å undrar hur det är svara bara allt ok, men lite trött etc.

    Tänk inte på själva förlossningen utan försök se tiden efter bara, som blir fantastisk med din lilla bebis.

    Ta en dag i taget tills du får värkar, barnmorskan kommer att hjälpa dig genom det sen.

  • Anonym (Solit­ar)
    Visa endast
    Mån 3 maj 20:01 #2

    Det var ingen som ringde eller smsade och undrade vid mina graviditeter. Några på jobbet undrade ibland hur det gick och hur jag mådde men det var när vi jobbade samma skift. Det var trevligt med omtänksamheten tyckte jag men det kan vara för jag inte överöstes av meddelanden och telefonsamtal. :)

    Jag var rädd eller kanske orolig innan. Men när det väl drog igång var det som att kroppen handlade och jag mest försökte hålla mig fast. Då fanns inte utrymme för eftertanke eller uppmålade av olika scenarion. Du personligen har inte möjlighet att påverka utfallet. Det blir som det blir. Vårdpersonalen kommer göra det som krävs för att hjälp dig och barnet.

    I det flesta fall går allt bra! Glöm inte bort det. Kroppen vet vad den ska göra. Det är programmerat in i oss.

  • Anonym (Lilly­)
    Visa endast
    Mån 3 maj 20:51 #3

    Jag var livrädd innan. Såg framför mig att jag och barnet dog vid förlossningen. Det hände inte, men det var nära. Det blev riktigt dramatiskt och bebisen föddes svårt sjuk. Allt kan hända. Har du pratat med din barnmorska om din oro?

  • Anonym (Q)
    Visa endast
    Mån 3 maj 20:59 #4

    Känner igen mig. Jag var aldrig rädd för att dö men var rädd att bebisen skulle dö eller inte vara frisk (fick ej göra KUB). Jag var dessutom rätt trött på att vara gravid de sista två veckorna så var nog rätt otrevlig. Folk hörde av sig titt som tätt och frågade om något hänt än eller om hur jag mådde och allt jag egentligen ville göra var att be dem dra åt helvete med sina frågor.

    Den sista veckan grät jag konstant. Allt var tungt och jag var så sjukt trött på att vara gravid. Dessutom så var jag så sjukt rädd för att gå över tiden och behöva utstå en vecka eller till och med TVÅ veckor till.

    Så förstår dig helt och hållet.

  • Mån 3 maj 21:37 #5
    Anonym (Q) skrev 2021-05-03 20:59:42 följande:

    Känner igen mig. Jag var aldrig rädd för att dö men var rädd att bebisen skulle dö eller inte vara frisk (fick ej göra KUB). Jag var dessutom rätt trött på att vara gravid de sista två veckorna så var nog rätt otrevlig. Folk hörde av sig titt som tätt och frågade om något hänt än eller om hur jag mådde och allt jag egentligen ville göra var att be dem dra åt helvete med sina frågor.

    Den sista veckan grät jag konstant. Allt var tungt och jag var så sjukt trött på att vara gravid. Dessutom så var jag så sjukt rädd för att gå över tiden och behöva utstå en vecka eller till och med TVÅ veckor till.

    Så förstår dig helt och hållet.


    Åhja känner verkligen igen mig i de du skriver, är också sjukt otrevlig och är lite smått irriterad hela tiden. Jag har inte gråtit så mkt alls under graviditet fram tills nu, nu gråter lite varje dag och det går inte att stå emot.

    Pratade men min mamma i telefon idag och har sagt att jag börjar bli väldigt stressad och orolig och att jag helt inte vill föda alls just som det känns nu.

    Hon svarar men så kan du ju inte säga och så tycker hon att jag låter så sur och att allt låter så besvärligt på mig och då blir jag var ennu mer irriterad och sa att jag kan ju inte låtsas vara glad bara för att hon vill de jag måste ju få känna det jag känner utan att hon då skall kommentera..
  • Mån 3 maj 22:04 #6
    Anonym (Sandra) skrev 2021-05-03 19:36:00 följande:

    Jag avskärmade mig den sista tiden eftersom jag inte ville prata om det, svarade inte på samtal. skickar de sen sms å undrar hur det är svara bara allt ok, men lite trött etc.

    Tänk inte på själva förlossningen utan försök se tiden efter bara, som blir fantastisk med din lilla bebis.

    Ta en dag i taget tills du får värkar, barnmorskan kommer att hjälpa dig genom det sen.


    Ja jag kanske bara skall strunta i att svara på allt, tycker det är jobbigt att hålla någon fasad.

    Tack, skall försöka ta en dag i taget.
  • Mån 3 maj 22:07 #7
    Anonym (Lilly) skrev 2021-05-03 20:51:18 följande:

    Jag var livrädd innan. Såg framför mig att jag och barnet dog vid förlossningen. Det hände inte, men det var nära. Det blev riktigt dramatiskt och bebisen föddes svårt sjuk. Allt kan hända. Har du pratat med din barnmorska om din oro?


    Åh låter som du haft det tufft, ja man vet ju faktiskt aldrig allt kan ju tyvärr hända, hoppas barnet mår bra idag.
  • Mån 3 maj 22:15 #8
    Anonym (Solitar) skrev 2021-05-03 20:01:27 följande:

    Det var ingen som ringde eller smsade och undrade vid mina graviditeter. Några på jobbet undrade ibland hur det gick och hur jag mådde men det var när vi jobbade samma skift. Det var trevligt med omtänksamheten tyckte jag men det kan vara för jag inte överöstes av meddelanden och telefonsamtal. :)

    Jag var rädd eller kanske orolig innan. Men när det väl drog igång var det som att kroppen handlade och jag mest försökte hålla mig fast. Då fanns inte utrymme för eftertanke eller uppmålade av olika scenarion. Du personligen har inte möjlighet att påverka utfallet. Det blir som det blir. Vårdpersonalen kommer göra det som krävs för att hjälp dig och barnet.

    I det flesta fall går allt bra! Glöm inte bort det. Kroppen vet vad den ska göra. Det är programmerat in i oss.


    Jag hade tyckt det vore det bästa :) men beror säkert på hur man är som person jag har blivit mer introvert sista här men jobbar som frisör också och där måste du prata om dig och din graviditet så kan hända att jag fått nog av att dela med mig till folk jag egentligen inte känner. När kunder letar reda på ens nummer och addar en på facebook vill helst bara försvinna.

    Tack för peppen jag behöver det, skall försöka ta det lugnt med tankarna :)
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll