Gravid - måste man vara överlycklig?

Kort svar: nej! Det är så sjukt mycket hormoner i kroppen och dom påverkar en på alla möjliga konstiga sätt. Jag är i vecka 10 och kan inte säga att jag är glad, inte på det sättet att jag studsar upp ur sängen och blir stjärnögd så fort jag tänker på bebisen. Och då har jag ändå flera missfall i bagaget med önskade och planerade graviditeter. 

Jag tror huvudsaken är att man någonstans i bakhuvudet vet hur man känner, innerst inne. Jag ÄR såklart glad och lycklig i grunden, det vet jag, men det kan inte komma till uttryck just nu. Eftersom jag dessutom tror att fostret dött hela tiden så lever jag lite i förnekelse mellan mina ultraljud. 

Graviditeten så här tidigt är så omärklig, det syns inget och man känner inga rörelser och så. Man svävar i något slags limbo. Det tror jag påverkar ens känslor, och förstås, hormonerna som sagt. 

Det finns inga måsten i graviditetsvärlden, alla är inte glada och "glowing". Många har tvivel. Ibland är det känslor som kommer och går. Ibland kanske man inte landar förrän barnet finns hos en?
Leta upp poddar och annat som kan skildra olika bilder av hur det är att vara gravid och vänta barn.
Förlossningspodden, Vattnet går Babyz podcast, Gravid vecka för vecka, Kejsarsnittsguiden podcast mfl.
Och kanske att du tidigt tar en kontakt med MVC för inskrivning och ber om en samtalskontakt? Kanske räcker det med att prata med din barnmorska, om hen är vettig och förstår din situation.
Eller så finns det säkert kurator knuten till mottagningen.

När jag väntade mitt första barn var det nästan uteslutande lycka. Kanske för att jag var relativt ung (26) och lite smått naiv. Vi hade absolut allt det praktiska i ordning (boende, jobb etc) och vi var i en stabil relation men vi hade inga vänner med barn. Så vi hade inte koll på vad som faktiskt kan hända under en graviditet.
Även vårt andra barn var otroligt efterlängtat och kom många år senare men då kände jag nog mer den typen av känslor som du beskriver. Det var inte alls uteslutande glädje. Inte så att jag funderade på abort men ja.. det är mycket som händer i kroppen som påverkar hur man känner och mår. Hoppas att du finner det stöd du behöver!

Du är för ung, vänta 15 år tills du känner dig redo. Du har säkert hört den förr i alla år men du bör tänka på dig sjäälv.

Du kanske ska läsa hela inlägget. 
"Åldern gör att det är lite nu eller aldrig" säger TS.

Jaa jag var lite ironisk. Alltså klart man kan ha blandade känslor inför den stora omställning det innebär men är sorgligt att vissa år så osäkra (?) på sin egen förmåga att bli föräldrar trots att det är det mest naturliga i världen. Kan förstå om man är väldigt ung och inte har en stabil inkomst till exempel eller står mitt i en utbildning (och ÄNDÅ brukar det fungera väldigt bra att behålla ett barn). Men när man är såpass gammal (nu eller aldrig-ålder) bör man ha hunnit få saker på plats, tänkt genom beslutet ordentligt osv. Känns tråkigt att hon är så osäker ändå trots att hon haft turen att bli gravid som hon aktivt jobbat på att bli. Och när allt antagligen fungerar som det ska så ska man tveka. På vad? Sin föräldraförmåga? På om man orkar efter ett långt vuxenliv utan barn att sätta sig själv och sitt ganska mycket åt sidan ett tag eller vad handlar det om? Tråkigt för ts..

Men gud, det är väl inte så konstigt? Som äldre gravid har man kanske sett vänner få problem, man har också kanske sett och mött mkt i livet.

Man kan ju vilja ha ett barn väldigt gärna (om man tänker sig en framtid med eller utan barn) men ändå känna andra känslor också. Oro för om man ska räcka till om barnet får det svårt. Känslan att man inte kommer vara tillräcklig för någon man inte vet någonting om.

Känns verkligen inte svårt att förstå. Vissa människor har också mer tendenser än andra att grubbla, oavsett ålder, och en graviditet är ju full av saker att fundera över, grubbla på och känna kring.

Precis! Rädd för något helt nytt och okänt är väl dom flesta, oavsett ålder. 

Jag tänker också precis så. Det är ändå något okänt som kommer vara kanske resten av ens liv. Känns fullt normalt att ha många känslor kring det och att de kan variera under en graviditet.

Och ja, även om det är efterlängtat och önskat. Jämför känslan många känner för en flytt eller långresa. Man kan ha längtat, sparat, planerat och drömt. Sen sitter man ändå där kvällen innan med en känsla av Men vad har jag givit mig in på???

Så det känns inte alls konstigt att ha massa olika känslor som gravid.

Jo precis som du säger ställs precis varenda kvinna inför detta när hon blir med barn oavsett ålder. Om ens barn exempelvis blir mobbat i skolan är det inte på något sätt mindre svårt för en ung mamma som för en gammal mamma. Precis som du säger grubblar många, undrar varför så många fastnar i grubblerier. Har man haft många år på sig att tänka genom en sak bör man väl komma fram till en konklusion någon gång? Alla människor kommer att mötas av svårigheter i livet - det är en del av livet, alternativet här är ju att inte födas alls.

Sen är det ingen garanti att man mött mycket problem i livet som äldre. Det finns många unga som gjort det också. Tror personligen aldrig att man blir redo för saker. Man måste släppa sitt kontrollbehov - ta sig an uppgiften och inte ta allt på så blodigt allvar/undvika saker osv. Man växer med uppgiften och det är den enda sättet att lära sig, inte genom att stå vid sidan och titta på andra och jämföra sig med andra. (Exempelvis är en 30-årig tvåbarnsmamma en van småbarnsmamma jämfört med en 40-åring utan barn). Detta är lönlöst med jämförande då varje situation är unik och det finns lika många livsöden som det finns människor så hur mycket man än försökwr styra saker kommer man aldrig kunna bestämma vad man får för barn osv. Man kan bara styra över att göra det bästa i varje situation.